Är du svensk än, lille vän?

Andra generationens invandrare – ett begrepp som länge funnits i mitt medvetande. Jag vet inte varifrån det kommer från början men googlade lite och förstod att en vanlig definition verkar vara att man har en eller två utlandsfödda föräldrar och att man själv är född i eller har flyttat till sitt nya hemland senast före skolåldern. Jag och Camila Astorga Díaz satte oss ner tillsammans för att diskutera begreppet och våra erfarenheter.

Camila: Jag är född i Chile, men jag har alltid fått höra att ”du är ju född i Sverige” på grund av att jag har bra svenska och då måste det bero på att jag är född här.
Malin: Min mamma kommer från Taiwan, min pappa är svensk och jag är född här. Enligt den här definitionen är både du och jag andra generationens invandrare. Men begreppet väcker ju frågan om var gränsen går för att vara svensk.
C: Frågar folk dig ofta, även fast du har ett svenskt namn?
M: Det är olika. Eftersom jag har asiatisk bakgrund är det många som tror att jag är adopterad. Jag upplever att det finns ett väldigt starkt tabu mot att fråga om ursprung, det är många som bara antar och aldrig frågar. Ibland har det hänt att människor jag umgåtts med mycket under lång tid plötsligt säger ”jaha, jag trodde du var adopterad” nån gång när jag pratar om nåt som gör det uppenbart att det inte är så.
C: Jag upplever det inte alls som att det är tabu. Det är bland de första frågorna jag får. Men det är ju kanske på grund av namnet då, att det mer berättigar en följdfråga. Det går väldigt snabbt från ”hej jag heter Camila” till ”jaha du har chilenska föräldrar, när kom du hit”. Man tröttnar på att få samma frågor så man drar det själv, ”jag kom hit när jag var tio månader, kan vi gå vidare nu?”
M: De som jag umgås med, som inte har något ursprung i något annat land, de verkar inte våga fråga. Jag tror inte de vet hur de ska närma sig ämnet. Jag tror det är många som tänker att det är kontroversiellt eller laddat. Du vet såhär, ”jag är ju inte rasist så då är det inte okej att jag överhuvudtaget ser att nån kanske kommer från ett annat land”. Har du sett Girls? Som i början av andra säsongen när hon dejtar den svarta killen och ba ”nämen jag har aldrig tänkt på att du är svart, jag ser inte färger, jag är helt färgblind”, alltså den grejen.
C: Jag hade en kompis som jag känt sen lågstadiet och i gymnasiet började hon reflektera kring att ”ser du dig själv som invandrare? Varför då? Du har ju samma bakgrund som vi, vi har ju haft samma slöjdlärare, varför skulle du vara annorlunda på nåt sätt?” Jag tror inte de tog på nån fasad av att inte se men jag tror de tyckte det var så konstigt att man skulle se sig själv som annorlunda eller uppleva rasism i samhället. Jag berättade om rasistiska saker som händer mig och min familj och då förstod de inte, ”varför skulle folk säga så till dig, du är ju lika svensk som vi?”.

M: Vad tycker du om det här begreppet egentligen? Andra generationens invandrare.
C: Jag tycker det är att hålla fast i något som inte känns relevant. För jag menar, andra generationens invandrare, det kommer ju mina barn vara, eller tredje, och så ska man hålla på och räkna, hur länge ska man hålla på, när slutar man räkna? Så länge man ser annorlunda ut så kommer folk fråga.
M: På ett sätt kan jag tycka att det finns en poäng med begreppet. För egen del t ex, jag är ju inte invandrare. Men det finns samtidigt saker som jag tänker är gemensamma för mig och andra som är ”andra generationens invandrare”, som är svåra att benämna. På samma sätt som jag kan tycka att det finns en poäng med att prata om etnicitet, att säga att nån är etniskt svensk.
C: Jag tycker inte det är så relevant. När jag hörde ”etnisk svensk mitt i livet” så tog jag väldigt illa vid mig. Ingen kan ju nånsin ta ifrån mig min svenskhet, och det är ju på nåt sätt det man försöker göra genom att benämna mig som något annat.
M: Vi har ju säkert olika upplevelser, jag vet inte om det har med namn att göra eller så. Jag har nästan alltid bara befunnit mig i sammanhang där jag är den enda med nån annan bakgrund. Det är skrämmande hur otroligt homogent umgänge jag har, och alla sammanhang som jag rör mig i. Jag vet att det kom till nån punkt för några år sen när jag insåg att jag tycker det känns konstigt när jag kollar i spegeln. För att det jag såg inte stämde överens med den självbild jag fått utifrån mitt homogena vita umgänge.
C: Jag tycker alltid det är lika fascinerande när jag kommer till Chile och upptäcker att jag smälter in, som att jag där är ganska lång t ex. Min mamma spelade basket professionellt och hon är 1,63. När folk får höra det så skrattar de. Här går jag runt och är alltid den minsta. Och i Chile ser ingen vem jag är förrän jag typ läser en bok som är på svenska. Att man rent fysiskt stämmer in, jag skulle kunna vara vem som helst där.

C: Vi hade ju i podden en utmaning att vi skulle ligga med nån som inte är vit. I och med att vi rör oss i de vita rummen så kanske vi också söker vita personers bekräftelse. Så sjukt läskigt att det rör sig ända ner i sänghalmen. Man vill visa sin svenskhet, såhär svensk är jag att till och med svenskarna vill ha mig.
M: Ja, men det finns väl en slags statusstege, en struktur där vita är högst i status och så kan man ganska lätt placera in människor som kommer från olika länder i den här stegen och i princip, ju mörkare hy man har desto längre ner hamnar man. Och det har hänt att jag varit tacksam för det är just asiatiskt ursprung jag har, för att det ändå är ganska högt upp på den här statusstegen och att de föreställningar som finns om asiater, de är ändå ganska positiva i jämförelse. Och det är jag tacksam för liksom.
C: Hemskt. Jag känner mig mer och mer i nån slags konfrontationsstadium med många bekanta, när det ska skämtas om allting, typ men kan ni med era vita medelklassprivilegier kanske inte skämta om allting? Kan ni bara step down lite och bara acceptera att det här får jag inte lov att skämta om?
M: Det är frustrerande. När man pratar om kön och genus känns det som att de allra flesta är med på det här med att det finns strukturer och vi alla har dem i oss och är med och reproducerar dem vare sig man vill eller inte. Men folk verkar ha så himla svårt att tänka så när det kommer till rasistiska strukturer, man kan inte se att man själv är en del av dem, att man själv är med och reproducerar dem. Jag kan komma på mig själv med att tänka saker och sen tänka att men det där var ju extremt rasistiskt, vad hemskt att jag tänker så, och såhär tänker nog de flesta. En vanlig dag på spårvagnen på väg till jobbet liksom. Och då kan det kännas så otroligt absurt att folk har mage att säga att ”jag är inte rasist”.
C: Jag har kommit till insikt om att även jag är rasist. Vi är väl alla det eftersom vi lever i ett rasistiskt samhälle, ”till och med” jag är ju det. Jag som är född utomlands av utländska föräldrar måste också konfronteras med mina rasistiska fördomar och hålla mig från att skämta om spiskummin, att det ”luktar gammal arab” på bussen. Inte ens jag kommer undan med att säga en sån sak. Eller som ”mamma kines, pappa japan, stackars lilla barn”, den har jag ju gjort som barn.
M: Alla de här tjing tjong-grejerna som man fick utstå hela sin uppväxt. Det förekommer fortfarande ibland, att folk som jag möter på gatan plötsligt bara säger ”tjing tjong!”. Eller ”ni hao”, ”arigato” eller något annat på japanska. För att markera att jag har ett annat utseende eller jag vet inte varför.
C: Det är ju bara för att peka ut dig som annorlunda.
M: Det är lite samma känsla som att vara kvinna och nån tutar på en. Man bara: vad ska jag göra med detta?

M: Det känns ju som att det just nu finns nån slags konsensus, förutom kanske på typ avpixlat, om att man inte använder begreppet ”andra generationens invandrare”.
C: Du vill återinföra det eller?
M: Nä, jag vet inte om jag vill det. Men kritiken baseras väl på att var går gränsen för när är man svensk då? Om man är född här, då är man väl svensk? Och det här som vi pratade om innan, när är det man slutar vara invandrare och börjar vara svensk, är det tredje generationen, fjärde generationen? osv. Men samtidigt kan jag se att det finns ett behov av nåt sätt att benämna…
C: Är det inte bara att språket ligger lite efter då? Att man behöver skapa lite nya begrepp. Jag tycker att ”andra generationens invandrare” känns otroligt dammigt, jag har hört det hela mitt liv och jag förstår fortfarande inte vad det betyder eller när man ska använda det eller vem som tjänar på att man använder det. Andra generationens invandrare är ju isåfall en väldigt stor och heterogen grupp människor som inte alls har någonting gemensamt förutom att deras föräldrar är födda nån annanstans.
M: Men att man tänker på det som ett negativt begrepp är ju för att man lägger nån slags värdering i det. För egentligen finns det ju inte nån värdering i det. Beskrivningen är ju bara att man har föräldrar som är födda i ett annat land. Och jag tänker, att ha det ger en viss typ av upplevelser som skiljer sig från om man själv har invandrat eller om man inte har det och ens föräldrar inte har det. Just det här att man växer upp i ett land med den kulturen som finns där och kan identifiera sig med det, samtidigt som det hemifrån finns en annan kultur som man också växer upp med. Jag tänker att det är en specifik upplevelse. Det är väl att det känns som, ska man bara nöja sig med att säga ”annan bakgrund”?
C: Eller mera bakgrund? Jag har aldrig känt mig hemma i begreppet andra generationens invandrare. För jag tycker att det känns så himla komplext och svårt att tyda. Och på nåt sätt, det är som att det förväntas av en att man ska känna sig annorlunda. Och det bidrar ju till vem man är såklart. Jag kan ju absolut känna att det finns ett historiskt värde att inte glömma bort sin bakgrund, och att vårda den. Att se den ur ett visst ljus.
M: Jag tror att jag jobbar på att känna mig mer annorlunda faktiskt. Ibland känns det som att jag är som den här pojken som växte upp med vargar och trodde han var en varg. Och sen upptäcker man att vänta nu, vi har ju helt olika erfarenheter, ni fattar ju inte det här. För mig tror jag att det mer kommer från mig själv, det är inte så många andra som håller på och pekar ut mig som annorlunda. Jag kan komma på mig själv när jag ser tillbaka, att jag aldrig tar upp mina andra erfarenheter av saker eller kinesisk kultur som jag är uppvuxen med. Jag kan ta upp det ibland som en liten rolig anekdot eller kuriosa, nåt lite exotiskt som man kan dela med sig av vid rätt tillfälle, men man kan inte hålla på och prata om det hela tiden för då blir man besvärlig eller konstig. Det är en balansgång hela tiden.
C: Jag tycker det låter svinintressant. Din konflikt är ju helt annorlunda mot min konflikt. Min handlar mycket mer om att jag nånstans eftersträvar att bli sedd som vem som helst, medan du eftersträvar att bli sedd som mer annorlunda.
M: Fast det vill jag ju inte heller. Kanske bara för egen del, att känna mig mer annorlunda, identitetsmässigt. Men det är klart att jag inte vill bli sedd som annorlunda. Jag vill ju att, jag kommer ihåg när nån sa ”jaha, men jag trodde att du var svensk, jag har aldrig sett att du inte ser svensk ut”, vilket är absurt för övrigt, men jag kommer ihåg den här känslan jag fick. Nån slags triumferande känsla. Samtidigt som det var väldigt obehagligt att jag kände så.
C: Att man nästan blir glad.

Camila Astorga Díaz är journalist som bland annat arbetar på P4 Nyheter, Gaffa och är ena halvan av duon bakom Camila & Mireyas podcast, som med sin tagline ”Vi är inte rädda för det obekväma” avhandlar bland annat de bådas upplevelse av att vara barn till chilenska föräldrar. Den mest politiska podcasten just nu, sägs det. Lyssna, skratta, gråt och bli upplyst.

Illustration: Emma Nordung