Den ledsna tjockisen

Johanna Söderhagen funderar över det här med att vara stor på teve.

Jag älskar att analysera TV-serier. Det är fantastiskt att ligga i soffan och sysselsätta mig med mitt favoritintresse samtidigt som jag får känna mig intellektuell och smart. Problemet blir när glasögonen alltid sitter på och  jag inte längre kan roas av något. Allt är helt enkelt för sexistiskt, rasistiskt, homofobt osv. Jag har dock en sunkig stereotyp som jag sällar bryr mig om att uppröras över: tjockisen. Ni vet, den där tjockisen som bara är sin vikt och kanske drar ett och annat skämt men väl hemma gråter floder. Tjockisen får aldrig vara glad, för tjock=ful=det värsta som finns.

Kanske beror det på att manliga tjockisar utan problem får synas och på så vis inbillar jag mig att det här med tjockhet ändå är rätt fett. Se bara på Plura! Han får lufsa runt med bar höggravidmage och glufsa i sig smör och det enda som händer är att hela kultureliten bara: ”Vi MÅSTE få festa med den där härlige pundaren i hans kök!”. Plura är ju definitivt ingen ledsen tjockis. Men Pluraprincipen gäller för det mesta enbart den här typen av män, tjocka kvinnor får inte ostraffat bete sig hursomhelst.

Lena Dunham är ett bra exempel. Hon visar ofta sin nakna kropp i sin serie Girls och detta har skapat stor debatt. Varför?  Jo, hon har mage att ha mage helt enkelt. Och dessutom få ligga med snygga killar. Och då är Lena Dunham ändå inte speciellt stor. Men likväl är har hon en så pass ickenormativ kropp att hon inte borde få vara något annat än just en tjockis. Inte springa runt och förverkliga sig själv och förföra vackra män. Är det det kanske det vi vill, att Lena Dunham ska veta sin plats, sina begränsningar?

Joss Whedon är en mycket hyllad regissör som bland annat gjort kultserien Buffy the Vampireslayer. Han har hyllats för att vara en feministisk hjälte då han har skapat fantastiska kvinnoporträtt. Men visst är det något som skaver?  Och visst är det sällan du tänker på det? Så här kommer det: Varför verkar Whedon besatt av tunna kvinnor?  Alla huvudrollsinnehavarna är superslimmade och ändå har jag aldrig hört någon nämna detta faktum. Det är dessutom anmärkningsvärt att Willow till en början skulle spelas av den något runda Riff Regan, men att det inte blev mer än en pilot. Regan var dessutom en ännu mer osäker Willow än vad Alyson Hannigan sedan gjorde henne till, som om osäkerhet och tjockhet går hand i hand.

Det finns något som heter Bechdeltestet som innebär är ett test med vilken en films framställning av kvinnor kan bedömas. För att en film ska klara testet ska följande kriterier uppfyllas:

  1. Ha minst två (namngivna) kvinnliga rollfigurer
  2. …som pratar med varandra
  3. …om något annat än män.

Kanske skulle vara på sin plats att skapa ett likande test med fokus på hur tjocka personer gestaltas?
En film eller serie måste:

  1. Ha minst två (namngivna) tjocka rollfigurer
  2. …som pratar med varandra
  3. …om annat än sin vikt och/eller depression.

Det finns troligen inte en enda serie som uppfyller dessa kriterier, men det mest beklämmande är att vi inte bryr oss nämnvärt. Kanske för att vi själva är lite rädda för det där tjockisskapet och faktiskt tycker det är lite skamfullt? Att tjocka personer faktiskt lite får skylla sig själva. Det är ju bara att träna om de är så missnöjda.  Eller? Vi får nog helt enkelt bara den gestaltning av tjockisar som vi förtjänar.

Johanna Söderhagen är lärarstuderande och bloggar på TV-Klubben.

Illustration: Sara Forsberg