En bättre hälft är också en hälft

Emma Karlsson tycker att det här med att vara en halva låter lite futtigt.

Hen möter hen och känslor uppstår. Hen och hen slutar att benämna sig som jag och du, blir vi och får en andra bättre hälft och tycker det är askalas och supertoppen att bli benämnd som någon annans halva. Eller?

I mitt huvud har det aldrig gått ihop. Innan man träffar någon så är man en individ. Eftersom det är smidigast att endast vara ihop med en person åt gången* så väljs denna person oftast ut med stor omsorg, exempelvis efter fem öl på krogen, under tråkiga föreläsningar, efter inkomst på E-darling eller så tar man någon som ens vänner redan har kvalitetstestat dvs. en kompis kompis. Ett annat tips för alla som är trötta på att ta med sig jobbet hem är att istället ta med någon från jobbet hem, om man har tur så funkar det jättebra om man har mindre tur kan man få byta arbetsplats.

Hur som helst, man hittar någon som man tycker verkar vara en fantastisk individ/är skitsnygg/skrattar åt ens skämt/gör sig jättebra som Mr X i ens mode och livsstilsblogg/valfri annan preferens och blir sådär kär och galen som annars bara gestaltas i Hollywoodfilmer. I den här första förälskelsefasen så finns det ingen annan på hela jorden som ens kan mäta sig med den här personen. Inte ens i närheten. Allt som personen säger är så smart, genomtänkt och intressant och vartenda litet barndomsminne är det mest spännande och fängslande som man någonsin har hört. Man kan prata i timtal och vill veta varenda liten detalj om den otroligt komplexa och intressanta individen man har träffat. Om man har tur tycker den andra likadant om en själv och man byter relationsstatus på Facebook och får en massa likes. Det är vad som händer sedan som förbryllar mig.

Från att man själv har varit en individ som har träffat en annan individ som dessutom i ens ögon är den största och viktigaste personen i universum så skall man alltså bli ett? Det går ju inte riktigt ihop. Ett plus ett blir såvitt jag vet alltid två. Det blir ännu mer förvirrande då det på något vänster skall anses som romantiskt och fint att bli ett med en annan person. Om två personer skall bli ett så måste ju en ryka. Om man utgår från att båda personerna får ge upp lika mycket så blir det alltså en halv person som är ihop med en annan halv person vilket inte låter vare sig romantiskt eller lockande. Snarare låter det som slöseri med bra personligheter att bara rationalisera bort två halva personer, dels för att man går miste om halva ens partner men även för att man går miste om halva ens egen person. Det rimligaste vore väl ändå att säga att man har träffat någon som man vill bli två med? I stället för att vara någons andra halva så är man en egen hel person som har träffat en annan hel person som man tycker så mycket om att man vill umgås med den personen i resten av ens liv eller åtminstone för tillfället.

Det rimligaste vore alltså följande: hen träffar hen och känslor uppstår. Hen och hen fortsätter att benämna sig själva som jag och du, får en andra hela och tycker att det är askalas och supertoppen att bli benämnd som en hel person. Eller?

*ja, alltså man kan ju vara ihop med flera personer samtidigt. Ett tips är då att informera alla inblandade om detta, det kan annars upplevas som lite stötande. Utöver detta så har jag inte så mycket mer info i ämnet då jag själv aldrig har provat på det och dessutom missat samtliga avsnitt av Big Love.

 

Illustration: Jon Munter, blogg

Lämna ett svar