Ingen riktig finne

En titt på Folkets Bio-aktuella roadtripfilmen om att ha ett andra land.

Bild ur filmen Ingen riktig finne

Ingen riktig finne
Originaltitel: Laulu koti-ikävästä
Regi: Mika Ronkainen
2013, Finland, dokumentär

Det var faktiskt lite konstigt att sätta sig i biosalongen under Göteborgs Internationella filmfestival, jag har sett och hört så lite om sverigefinnar i popkultur att jag inte vet riktigt vad jag ska förvänta mig för reaktioner från mig själv, jag har ju läst Alakoski och sådär, men sen då? Ska jag känna igen mig eller ska jag känna mig främmande även för de här berättelserna?

Ingen riktig finne är en dokumentär med musikinslag som berättar historien om främst Kai Latvalehto men också om finska personer i Sverige. Filmen utspelar sig under en roadtrip från Oulu i Finland till Göteborg i Sverige. Kai har nämligen inte bara flyttat en gång, utan två, en gång från Finland till Sverige och sedan tillbaka. Nu ska han och hans far åka och hälsa på det Göteborg där Kai spenderade sin barndom och sina tonår på sjuttiotalet.

Under bilfärden pratar far och son om saker som hänt, om saker som känts, emellanåt träffar de på och pratar med andra sverigefinnar och det dokumentära bryts av med musikinslag. (Med Anna Järvinen till exempel!)

Det blir en väldigt fin och personlig berättelse, där familjehistorien får vara till grund och de olika träffarna blir som ett bekräftande av att vissa skeenden inte bara var personliga utan gemensamma för många av de personer som flyttat till Sverige från Finland.

Bild ur filmen Ingen riktig finne

Musikinslagen var jag först oerhört tveksam till, tyckte att det lät orimligt krystat, men de vävs in fint i historien och får uppgiften att med sångerna litegranna fylla i och berätta om sverigefinnarnas historia och på det sättet fördjupa berättelsen.

Det är dock denna bakgrund jag blir än mer nyfiken på, för historien med Kai och hans pappa är väl avvägd och få saker  lämnas obesvarade eller outredda, men när det kommer till de här sångerna och saker som nämns i förbifarten känns det som att vissa saker lämnas hängandes i luften – vad var grejen med finnar och knivbråk och Slussen och sånt? Är det allmän historiekunskap? Eller borde jag åtminstone känna till det för att jag har finska föräldrar?

Det som däremot blir den stora igenkänningen för mig (trots att detta är en film med i princip bara män) är den ständiga historien om att inte känna sig hemma, att vara den andra, även om Kai nu fått uppleva den i båda länderna är det något som går igen även i de berättelser som hans vänner som är kvar i Göteborg berättar om den känslan som kanske aldrig går över, att inte entydligt och klart kunna svara på frågan som alltid ställs: är du svensk eller finsk, vem skulle du heja på i hockey-VM?

Så, hur jag reagerade? Grät lite, skrattade lite, bra betyg med andra ord.

Ingen riktig finne visades under Göteborg International Film Festival 2013 och är nu aktuell på Folkets Bio.

 

Fotografi: via Folkets Bio
Illustration: Karen Canales