Header_otyg.png

Skunk – the second coming

&

- Jo men så att. De senaste dagarna har ju min instafeed svämmat över av printscreens från skunk.
– Ja, shit, nu hänger jag lite på skunk.
– Haha gör du. Hur känns det?
– Haha, ”äntligen kan jag få skriva skunkdagbok igen!!!”
– Haha alltså ja. Skunkdagbok. Vad var grejen med det?
– Jag vet inte riktigt, eller jo, det var ju helt annorlunda, inte en blogg. utan personligt, och emo, på ett helt annat sätt. Gemener och punkter, ÖVERALLT
– Ja och absolut ingen interaktion. Inga likes, inga shares, inga kommentarer. Emo-monologer
– Men framförallt känns det som att skunkdagboken var till för det interna samtalet, med hintar och + – listor
– Precis, inte ett samtal alls, såklart, utan som en offline-interaktion där en skrev hemligt men ändå pekade, åt något internt håll. Vilket var ok, för INGEN kunde komma och säga sanningen.
– Tänker att formatet gjorde att det verkligen kändes mkt mer som en dagbok. och att det öppnade för att folk blev mer personliga.
– Men inte mindre statusbyggande, såklart
– Och det var väl det som gjorde att man ÄLSKADE att stalka folk på skunk
– Ja gud! Skunkdagböckerna var riktigt juicy
– Allt var öppet och fritt, det gick inte att blocka eller stänga, eller hur?
– Precis. Krävde inget inlogg och registrerades inte om man läst. Som på lunarstorm
– Men återigen, ångesten över att inte vara den coola knackar ju på med detsamma
– Skunk blev aldrig så spännande för mig pga var inte med i the inner circle sas. Det som var spännande var liksom att få en inblick i andras liv. Drömma sig bort. Det var ju ändå det hela gymnasietiden bestod av.
– Ja, jag minns, att eftersom jag växte upp på landet utanför liten stad (Vänersborg) var det drömmande att läsa andras skunkdagböcker, för att ”ha lite koll” på vad som hände i världen
(genom en ofantligt snäv skara människor, såklart)
– Haha, skunkgrupperna! När en först började med att vara medlem i massa skunkgrupper, och sakta men säkert skalade ner för att ”förfina” vem en var online. Slutade med en handfull väl valda grupper som ”exakt” skulle berätta precis hur cool jag var (fastän så himla ocool haha). Är det såhär nu?
– Haha! Men lite? Man konsumerar sin persona på alla plan liksom
– Jag känner samma, till att börja med skäms jag lite över att jag inte använder samma nick som då (eftersom jag hade ett så otroligt töntigt 14-års-nick), och blir lite nervös över att bara se de olika personerna som jag känner igen från då
– Jag kan inte släppa känslan av att det är lite som om man skulle ha en högstadieåterträff, och alla de coola var coola igen, och själv är man ingen men vill vara dom såklart, bara det att de som var coola på skunk tycker man ju på sätt och vis är coola fortfarande.
– Blir ledsen för mitt stackars tonårsjag som aldrig fick hänga med några vettiga människor.
– Ja precis! Jag har fortfarande ingen aning om hur jag ska interagera på skunken, eller jag kanske förminskar vem jag var på skunk, då, var en frekvent dagboksskrivare men minns ändå hela tiden en känsla av otillräcklighet
– Men det jag menar är ju att det säger väl en del om vilka som hade skunk liksom. Att skunken var indie/emo/hc(elitist)-kidsens hang-out. Svär jag i kyrkan nu?
– Nä men det var väl så det var?
– Och att det har fortfarande kvar coolheten så när det vaknar till liv igen är det med hurrarop och vackra minnen om en lycklig tid, snarare än, ”men vadå, vad ska vi med skunk till, vi har fb, det erbjuder 1000 mer”?
– Vad jag inte fattar är hur folk kunde vara så extremt coola när de var typ 16 år?
– Men det kanske är just det som känns läskigt. Hur kunde 14-15-16-17-åringar komma på de roligaste gruppnamnen och ha 10000 saker att berätta från ”turnén”?
– Är jag bara avundsjuk? Är det vad detta handlar om?
– Jag är nog lite avundsjuk (mest för att jag hade ett så töntigt nick, då)
– Jag vågade aldrig skriva i några coola grupper.
– Det kommer jag inte våga nu heller. Kanske mest för att jag inte har något att säga.
– Jag hade aldrig nåt coolt att säga. Jag tyckte det kändes som att alla redan kände varandra och att jag var den enda som var ensam inne på skunk.
– Haha, alltså <3!
– MEN GRUPPERNA VAR SÅ LÄSKIGA
– Men så fort man skickade meddelanden till nån så blev det så personligt. Och det kunde liksom uppstå pinsam tystnad!!!
– Fatta skriva något i ”snyggast i hc-scenen”?! :S
– Nåt jag tänkte på när jag klickade runt lite var att det är så sjukt hur många fler människor jag känner nu jämfört med då. Hur liten min värld var. Så himla himla himla liten. Jag är så GLAD att den är större nu. Det är kanske därför jag är lite rädd för skunk del 2.
– Men jag vet ju att det finns användare som är överlyckliga över att kunna skriva skunkdagbok igen, liksom, just för att det är så fritt, och ingen som kan kommentera, gilla, eller lägga sig i.
– Men för att åter ta upp högstadiejämförelsen så kan man ju vid en återträff tänka tanken att man ska få nån slags revansch och försöka förändra något. Tänker lite att de är de två alternativen man har. Skita i det eller skapa en ny historia. Göra skunk till sitt kanske. En andra chans att ge femtonåringen det som den aldrig fick.
– Men, är inte det redan ganska gjort? Skunk 2.0 är roligt, på skämt i min värld, och jag kan se tillbaka på det som en otroligt viktig del i min värld när jag var 14-15. Men det är just vad det är, en relik som kan vara rolig, men syftet är för mig bortblåst. Utan att förminska communities alltför mycket, skunk spelade stor roll för mig i byggandet av min identitet, av det som blev jag – men idag spelar det inte samma roll. Så att gamla skunkar som idag är 30 år jublar tänker jag enbart handlar om nostalgi, och inget en behöver erövra igen, utan snarare le och tänka tillbaka på, med ångest, eller lycka i magen.
– Jag håller med, skunk var viktigt i ens tonårstillvaro, det kan man inte bortse från. Skunk gav mig ett fönster ut i världen tror jag, en bild av någon slags annat liv. Det är jag tacksam för, även om jag alltid kände ett slags utanförskap.
– Precis, håller med dig, och jag är glad att jag ”växte upp” på skunk snarare än på lunarstorm. Men jag kan nog känna igen det där webb-utanförskapet i andra världar, såsom exempelvis twitter.
– Jag antar att skunks återfödelse påminner mig om det utanförskapet.
– Ja precis. men idag berörs jag inte på samma sätt. Det är inte hela ens värld, så som det ibland kunde kännas då.
– Precis! Exakt så!
– Nu är ens värld så mycket större!
– Åh, älskar ens stora värld.
– Eller hur!!! Älskar den så mycket.
– Så vad gör vi nu med skunk – the second coming?
– Jag vet inte, jag tror den kommer självdö inom 6 månader, men tills dess har vi nog fått oss några juicy dagböcker att läsa, och nytt skvaller att läsa i skunkgrupperna. Kanske vi ska leta reda på någon av de som vi ”stalkade” och skriva till hen, bara för att? En av de jag stalkade kom ju att bli min bästa vän cirka 100 år senare så.
– Kommer du att hänga på skunk då?
– Nej. Detta mest för att jag nu har jag andra ställen att hänga på, som ger mycket mer till den jag är idag. ”wendy time.” (sämsta nicket) hade med öppna armar tagit emot skunk – the second coming (och samtidigt känt stressen över att bli sedd, och uppmärksammad), men nej, inte jag, idag.
– Och jag kommer antagligen inte heller hänga där, mer än att klicka runt i smyg och stalka folk like it’s 2001.

Illustration: Peter Lundgren

Kommentera