Header_otyg.png

Det är synd om djuren

Eric Andréasson

Att vara djur i Hollywood är inte så glamouröst som det kan låta.

Det finns en del saker som helt på egen hand kan stjälpa en hel filmupplevelse. Usla specialeffekter är en, om filmens regissör heter Shane van Dyke (vars cv innehåller titlar som ”Transmorphers” och ”Titanic 2”) är en annan, och om ett djur har en betydande roll i filmen är i allra högsta grad en tredje.

Men hur stor garanti en söt häst eller en knasig apa än må vara för att en film ska vara en rätt hemsk upplevelse, är det de skådespelande djuren själva som är de verkliga förlorarna.

En av de mest tongivande personerna bakom filmmediets uppkomst var uppfinnaren Thomas Alva Edison. En av Edisons första filmer heter ”Rat Killing” och handlar om en hund som biter ihjäl råttor – på riktigt. När han några år senare elchockar ihjäl en elefant i filmen ”Electrocuting an Elephant” – för att påvisa farorna med växelström – kändes det rätt skrivet i sten att skådespelande djurs tillvaro skulle komma att bli så usel att till och med Macaulay Culkin skulle vara rätt nöjd med sin karriär.

Filmen ”Apocalypse Now” är känd för – eller, ja, bland annat känd för ‐ att den höll på att driva dess regissör, Francis Ford Coppola, ända in i döden, då han under filmens inspelning funderade på att begå självmord. Coppola höll sig dock vid liv och gjorde istället en av filmhistoriens kanske bästa filmer. Ett tristare öde mötte dessvärre den oxe som tilldelats rollen som offer vid en ritual, utförd av sydostasiatiska urinvånare, i en av filmens slutscener. Till tonerna av psykedelisk rock klyvs oxen mitt itu av ett par euforiska urinvånare beväpnade med machetes.

Någon sorts guldmedalj i vanvård av djurskådespelare måste ändå ges till den japanska filmen ”The Adventures of Milo and Otis” – en film om vänskapen mellan en kattunge och en mops. Det sägs att uppåt 20 kattungar omkom under inspelningen, och filmen innehåller scener där en hund slåss mot en björn och där en levande katt kastas ner för ett 30 meter högt stup.

Ett annat nämnvärt öde är Apan Ola (Sveriges kändaste apa någonsin), som stundtals är en historia alldeles för dålig för att vara sann. Vid ett och ett halvt års ålder lånades schimpansen Ola ut till Stockholms Stadsteater från Ölands djurpark. Han kom sedan att stanna kvar i Stockholm och inledde en karriär som skådespelare och medverkande i flera svenska reklam‐ och långfilmer.

Karriären peakade 1993 då Ola, endast åtta år gammal deltog i, och vann aktie‐SM (vilken måste ses som finanssveriges främsta misslyckande – Carnegie och HQ Bank inräknat). Men där nådde dessvärre framgångssagan vägs ände. 1995 såldes Ola till ett liv i misär på Safari World i Bangkok – en djurpark som främst gjort sig känd för att locka besökare genom att trä på apor boxningshandskar och låta dem mötas i boxningsmatcher. Under 2000‐talets början var Olas levnadsöde ett återkommande inslag i svenska medier men på senare tid har det varit rätt tyst om hur han har det, Ola. Ryktet säger dock att hans levnadsförhållande stannat kvar på botten och Ola ska idag vara kraftigt överviktig och tappat stora delar av sin päls.

Parallellt med att Ola fortsätter leva sitt eländiga liv, fortsätter film‐ och tv‐industrin skörda offer: Tidigare igår fick HBO lägga ner tv‐serien ”Luck” – som handlar om livet kring en galoppbana – efter att tre hästar avlidit under inspelningen. Och med tanke på att ”The Hangover 2” (en film med en knarkande apa), ”War Horse” (en film om en modig häst) och ”We Bought a Zoo” (en film där Matt Damon råkar gå och köpa sig ett helt  zoo) alla återfinns bland förra årets mest inkomstbringande filmer, känns det smärtsamt självklart att djur kommer fortsätta finnas med på filmproduktioners lönelista under en oöverskådlig framtid. Och ingen borde vara ledsnare för det än djuren själva.

Eric Andréasson jobbar visserligen med tv, men han är ändå en av de sista på jorden att nu plöja sig igenom alla säsonger av The Wire. Ibland bloggar han också.

Illustration: Helena Blom

Related Posts

Kommentera

*