Header_sorja.png

Jag gillar inte husdjur

Jenny Stenis

Jag gillar inte husdjur. Andra djur, sådana som bor utomhus och är fria, de bryr jag mig inte så mycket om. De kör ju sitt eget race liksom.

När jag var riktigt liten, så liten att jag nästan inte kommer ihåg det, hade vi en kattunge. Men min mamma blev allergisk så vi lämnade tillbaka den till granngården som den kom från. Sedan blev den visst överkörd av en lastbil och så var det inte mer med den.

Någon jag däremot kommer ihåg är min farmors katt. Den hette Tusse och var en riktigt grinig jävel. Den ville inte bli klappad av någon annan än min farmor, framförallt inte när den åt. ”Akta katten”, sa någon när man gick för nära platsen där den hade sin matskål. En gång reagerade Tusse när jag sa ”tussilago”. Den trodde att jag sa dens namn. Åh, så korkad jag tyckte att den var då.

”Katter funkar tvärtom”, sa någon, ”de brukar vara mest kärvänliga mot de som inte gillar dem”. Men jag minns mycket väl att min kompis katt bet mig i stortån helt oprovocerat när vi satt och spelade tv-spel barfota. En gång satt jag ensam vid någons köksbord och läste en bok när en katt hoppade upp och stirrade på mig. Jag tänkte att jag skulle anstränga mig och bjuda till, sträckte ut handen för att klappa den men den fräste till och sprang därifrån. Det var världens gulligaste katt, sa alla. Men jag tyckte den var sådär.

Vem berättade att man inte ska visa tänderna när man pratar med en hund? Jag minns inte ens, jag minns bara att jag var noga med att inte le om en hund tittade på mig. Jag har ett annat hundminne också, men jag vet inte om jag minns det på riktigt eller om min hjärna har konstruerat bilderna utifrån vad jag har fått berättat för mig. Jag och min bror åker i en cykelkärra efter pappas cykel och en eller två hundar rusar ut från en gård, skäller och hoppar mot cykelkärran. Pappa blir rädd och arg.

Det är något som är lite perverst med att ha djur inomhus. Att stänga in katter i en lägenhet och låta dem pissa i en låda. Och det maktfullkomliga i att lära en hund att följa ens minsta vink ska vi inte ens prata om.

Övriga djur att akta sig för är: hästar. ”Gå inte bakom hästen, den kan sparkas”, sa någon. Jag brukade göra en kalkyl över hur långt hästen skulle nå om den sparkade bakut och sedan la jag på en ordentlig marginal för att vara på säkra sidan. Det brukade bli flera meter. En gång såg jag en tjej som kratsade hovarna på en häst och tyckte att hon var sjuk i huvudet.

Jag har haft ett helt eget husdjur en gång. Det var en orangeaktig kampfisk som hette Roland och en dag hade jag matat den till döds. Efter det har jag inte haft några fler husdjur och det är väl lika bra.

Jenny Stenis är kommunikatör, har glasögon och använder minst fem twitterkonton.

Illustration: Isabelle Fellbom

Related Posts

En Kommentar

  1. J

    Haha! vansinnigt roligt! Jag har förvisso tre hundar inomhus (som du mkt väl vet) – mitt försvar är att jag alltid stått för att djurägande är en enda lång egotripp! Det kanske kan kompensera för något?

Kommentera

*