Header_var.png

Vad tänker djur på?

Tobias Boström

Det finns en sak som gör mig extremt frustrerad när det gäller djur, något jag verkligen inte kan släppa: vad fan är det de tänker på? Ni vet när de stannar till sådär – blir helt stilla – och bara zoonar ut. Man kan ju nästan höra hur de små kugghjulen går på högvarv inne i deras miniatyrhjärnor, men det finns inget sätt för mig att ta reda på vad som försiggår där inne.

Är det verkligen ok att de ska få ha hemligheter för oss sådär? Katter, ekorrar, gråsparvar – ja, you name it – alla sitter de och stirrar i tid och otid. Jag blir nervös av att inte veta.

Dömer rådjur mig? Smider hundar Ocean’s Eleven-kompatibla flyktplaner? Är marsvin besatta över sin klout-score? Jag tycker att jag, som högre stående varelse, borde ha rätt att veta. Min frustrationsbaserade nyfikenhet kokar på kanten av vad min förståndsgryta klarar av.

Och kom nu inte och säg att de nog inte tänker på någonting – det går ju faktiskt bara inte. Har du någonsin försökt tänka på ingenting? Nej, just det – det funkar inte. Det är helt omöjligt. Tankarna vandrar iväg vare sig man vill eller inte. Och även det minsta smådjur har ju en hjärna så något måste de ju tänka. Jag vägrar tro på en sådan simpel förklaring som att de bara reagerar på sin omgivning. “En stol”, “en bil”, “en reklamaffisch för sportskor” – som en 6-åring med duktighetskomplex framför en pekbok. Det går ju faktiskt skitfort att reagera på saker – klart djuren hinner med att tänka på annat.

Det finns en amerikansk forskare som heter Temple Grandin som blivit känd som “den akademiska världens mest välkända autistiska forskare”. Hon hävdar att hennes diagnos gjort att hon bättre kan förstå djurens tankebanor. Enligt hennes teori påminner djurhjärnan om hjärnan hos en autistisk människa – inte i form av IQ utan framförallt när det kommer till perception och känslor. Genom sin inre Narnia-värld där hon kan kommunicera med djur har hon utvecklat ett system som används inom köttindustrin för att ta livet av boskap på ett sätt som blir så lite stressande för dom som möjligt. Grandin hävdar att hennes autism gör att hon kan se saker från djurens perspektiv.

Det tycker jag är ännu mera obehagligt, det är absolut kunskap jag skulle kunna leva utan. Tanken på massa idiot savant-djur som små håriga eller fjäderbeklädda Rainmans som sitter och kan spontanräkna tandpetare på golvet eller memorera telefonkataloger känns nästan obehaglig. Plötsligt finns det ingen hejd på vad jag kan sitta och gissa vad djuren funderar på.

Man kan tycka att jag kanske bara borde ignorera djuren, men det var faktiskt dom som började: genom att sitta och tänka i smyg. Den enda hållbara lösning jag har kommit på är att störa djuren så fort jag ser att de närmar sig sin tanke-pose, detta gäller såväl katter jag stöter på i trappuppgången eller rådjur jag ser på skogspromenader. Jag klappar med händerna, stampar med fötterna och pratar med bäbisröst, allt för att få dom att försöka fokusera på mig och hålla tankarna borta.

Det här skulle kunna vara den egentliga anledningen till varför vi människor har ett så stort behov av att interagera med diverse djur, vi vill egentligen bara försäkra oss om att dom inte börjar fundera på något.

Tobias Boström är frilansande skribent och reklamkille som dessutom är rolig på både blogg och twitter.

Illustration: Sara Forsberg

Related Posts

Kommentera

*