Header_otyg.png

Att komma hem

Att vända hem är ungefär som på film.

(obs, innehåller till viss del mini-spoilers om filmerna Family Stone och August: Osage County. Se dem först och återkom.)

Det är en sak att växa upp i en familj. Dag ut och dag in åldras man och stöps enligt de formar som gror omkring en. Vissa formar är mjukare, kanske ens lika unga syskon, kanske en tillvaro i förändring; vissa formar är hårdare, föräldrar som redan är vuxna, som fastnat i sina mönster och inte längre kan rubbas på samma sätt. Då är livet som det är. Dagarna går, åren, tills man en dag står där på trappen med väskorna packade och ger sig ut i sitt nya, egna liv. Det är en nyvunnen frihet, känslan av att vara ett oskrivet blad, att kunna kasta sig loss från de bojor som länge verkade orubbliga och bli sin egen person. Man önskar sig saker från sitt liv, man drömmer och bygger något nytt.

Men sen kommer de, storhelgerna eller födelsedagarna eller begravningarna när man ska återvända hem. Och hur mycket man än tycker sig ha vuxit, förändrats, blivit någon annan, så står man där på trappen igen och känner sig precis som om ingenting har förändrats. Man blir det lilla barnet, eller mittensyskonet, inklämt i den där hårda formen som inte längre passar, och det gnager i linningen tills man antingen ger efter eller exploderar och till slut får man återvända hem till sitt vanliga liv, sitt vanliga jag.

Det finns otaliga filmer i ämnet. De börjar alltid på samma sätt, vuxna familjemedlemmar utspridda på olika håll med sina egna vardagar och kriser—kanske har de inte varit hemma på flera år, kanske är någon sjuk, kanske är det första gången en ny partner ska introduceras för den ökända storfamiljen. Det får gärna vara jul också, så husen kan pyntas med mys och med ljus. Det blir alltid kaos, lika delar allvarliga stunder och dråpliga situationer. I filmen Family Stone (svenska: Välkommen till familjen, 2005) är mamma sjuk och ena sonens spända businessflickvän gör idel misstag när hon försöker göra ett gott intryck. Ofta är det så, en utomstående person blir syndabocken, eller humorinslaget, som förenar familjen i sitt förakt till en början, tills hen slår bakut och lär familjen något och samtidigt själv undergår helylleförändringen som gör att alla pusselbitar faller på plats. I Family Stone hade flickvännen mest hamnat med fel bror, och i slutändan är alla glada och familjebanden stärkta. Känslan som kvarstår är att formen vi stöpts i ändå var vår egen och vi mjuknar av djupet i detta varma, fina allvar. Blod är tjockare än vår egen villfarelse.

Är det så det ska fungera? Är det kanske det vi hoppas på varje gång vi står där på tågstationen och väntar på att någon ska hämta hem oss?

Andra filmer börjar på samma sätt och vi sitter där i biosalongen och väntar oss det förutsägbara. Dödsbudet kommer, trupperna samlar sig i föräldrahemmet. I August: Osage County (svenska: En familj, 2013) skrattar vi lättat i  mörkret till samma dräpande slag under bältet för vi känner igen konceptet, vi vet hur det ska sluta. Men ibland blir det inte som en tänkt sig. Skrattet fastnar i halsen när verkligheten kommer krypande. När formarna inte bara är hårda, utan kvävande, genomsyrade av generationers hatiska tryck och obearbetade sorg, och de gräver sig in under det tunna skal karaktärerna lyckats lägga utanpå huden. När vi når slutet och nästa generation tvingas överleva, men utan den varma kärleken och tacksamheten i bröstet, utan stärkta band åt något håll.

Det är tyst i biosalongen när filmen är slut. Ingen rör sig när eftertexterna börjar rulla. Vi ser i huvudkaraktärens spegelbild hur hon slutar filmen mer lik det monster hon försökt fly ifrån än hon kunnat ana. Hur blodet rinner tjockt och formarna hårdnar tills de krackelerar.

Kanske är det spegelbilden vi inte vill riskera att se.
Då är det inte konstigt att en tvekar över att komma hem.

Illustration: Emma Nordung

Kommentera