Musikminnen som stannat

1. Pappa och jag sitter i bilen. Jag är ungefär tolv år gammal och har precis upptäckt att det finns en värld utanför radiostationernas trista upprepningar av samma låt. Jag har insett att Beatles inte nödvändigtvis måste vara dåligt bara för att hela min familj gillar dem. Jag har hört Dolly Parton, I Will Always Love You och möjligtvis även Jolene, samt skivan The Grass is Blue. Den vann pappa i en tävling som en radiostation anordnade, och jag minns att jag var väldigt stolt över att just min pappa hade vunnit något, fast jag tyckte omslaget var snyggare än skivan var bra.

Vi är på väg till ett stall, jag ska provrida en ponny som vi kanske ska köpa. I bilen finns inga skivor och ingen CD-spelare. Allt jag hittar när jag öppnar det mörkblåa handskfacket är ett enda kassettband. Flera kassettfodral, men bara ett band, och jag har lyssnat på det väldigt många gånger. På det finns Linda Ronstadts självbetitlade album från 1995, och jag älskar det, men jag har lyssnat på det så många gånger att jag kan varenda låt utantill, och har så smått börjat tröttna. Jag sätter ändå i det igen och spolar tillbaka till början, men när jag trycker play är det inte tremolo-gitarren i introt till Rock me on the Water som drar igång, utan ett pianokomp i moll, och jag är helt såld redan efter första takten.

”Vad är det här?!” frågar jag pappa delvis upprymd, delvis hänförd. ”Jag tror kanske det är Karla Bonoff…” säger pappa smått fundersamt, och fortsätter sedan mer säkert ”Jo, det är det, Karla Bonoff”. Under varje bilfärd lyssnade jag på det där bandet, och till slut kunde jag inte välja om A- eller B-sidan skulle gå först. När vi åkte i den andra bilen som var modern nog att ha både bandspelare och CD-spelare tog jag extra tid på mig på morgonen för att flytta över bandet från den ena till den andra bilen. Jag kunde inte sluta lyssna förrän den dagen bandet försvann. Flera år senare, i och med Youtube och Spotify, har jag börjat lyssna på samma låtar igen.

2. Jag och mina föräldrar sitter i vardagsrummet och lyssnar på vinylskivor. Jag har insett att det finns en värld före, under tiden som och efter Beatles. Jag har upptäckt den politiska musiken, folkmusiker som Joan Baez och Bob Dylan. Jag har förstått att det fortfarande, än idag, finns band som inspireras av dessa musiker och svarta jeans, flanellskjortor och myggjagare kombinerat med skinnjackor har letat sig in i mitt liv. En skiva med pappfodral ligger på bordet i björk och kvinnan med tom blick, en cigarett i handen och ett glas rödvin framför sig tilltalar mig på ett obehagligt sätt, nästan mot min vilja. ”Vem är det där?” frågar jag. Mamma tittar upp och sneglar nedåt, genom sina läsglasögon mot bordet. Sedan tittar hon upp och höjer förvånat på ögonbrynen. ”Va?!” säger hon förvånat, ”Det är ju Joni Mitchell! Hon har kallats en bättre låtskrivare än Dylan, Greta!”.
Vi stänger av skivan som ligger på, för att mamma vägrar ge sig. ”Hon är min husgud!” säger mamma, nästan upprört, och slår på ”Both Sides Now”. Jag förstår absolut INGENTING av musiken jag hör, och jag gillar det inte alls. Hon låter inte alls som jag föreställt mig, och jag kan inte fokusera på orden för att hennes röst är så dov. Det är egentligen inte förrän flera år senare, då jag ser henne tillsammans med Neil Young på The Bands ”The Last Waltz”, som jag helt plötsligt förstår hennes storhet. Jag är helt såld.

3. Jag är ungefär tio år gammal och sitter i min faster och farbrors lägenhet i Linköping. Jag vet ingenting om musik. Jag bryr mig inte nämnvärt. Vi ska fira jul för andra gången i år, i samband med min farmors födelsedag, och min äldre kusin sitter och bläddrar i snygga musiktidningar för att hitta en bild att klippa ut. Hon har gjort en blandskiva till mina föräldrar och väljer en brun bild som påminner om ett Beatles-omslag. Den där bilden skall agera omslag till skivan mamma och pappa skall få, och hon förklarar allt om tidningen och allt om musiken hon valt.

När vi åker hemåt, sent på kvällen, är det mörkt ute och stjärnklart. Det är där, i bilen på vägen hem, som jag för första gången hör Wilcos Jesus etc och raderna ”I’ll be around/You were right about the stars/Each one is a setting sun” etsar sig fast. Kanske är det för att jag så tydligt ser stjärnor på himlen som min barn-hjärna tar in just den raden. Den har fortfarande, till denna dag, inte lämnat mig.

 

Illustration: Kajsa Klaesén