Recension: Våtmarker

Mint har varit på Göteborg International Film Festival och sett filmen Våtmarker. Regissören David Wnendt var på plats och svarade på frågor.

Kiss, bajs, flytningar, sperma, saliv, diarré, anal, blod, snor, hemorrojder, könshår, slem, spya. Huvudkaraktären Helen i filmen Våtmarker gillar kroppsvätskor, är sexuellt frigjord och har motsatsen till bacillskräck. Hon använder slidsekret som parfym bakom öronen, går till prostituerade, gnider sitt kön mot toalettringen på offentliga toaletter, smakar på sina flytningar och äter sperma. En dag när hon rakar sig i underlivet får hon en analfissur och blir inlagd på sjukhus. Hon väljer att stanna kvar där ett tag för att försöka återförena sina skiljda föräldrar.

Filmen är baserad på den tyska bästsäljaren Feuchtgebiete av Charlotte Roche. Regissören David Wnendt berättar att han gillade boken och kunde relatera till observationerna om sex, relationer och kärlek i sitt eget liv. Han säger att den största utmaningen i filmproduktionen var att omvandla boken till en film. Inte på grund av bokens erotiska, nakna eller äckliga innehåll, utan för att boken till största del består av inre monologer, associationer och tankar samt har väldigt få scener eller karaktärer. Utmaningen var att förvandla detta till dialoger och även adaptera de få scenerna till film genom att bakgrundshistorier fått ta större plats.

David Wnendt har tidigare gjort kontroversiella filmer såsom Combat Girls. Han tycker inte att Våtmarker är skandalös men berättar att vissa av de mest extrema delarna av boken ändå fått uteslutas ur filmen. De som är kvar dras till sin spets och en får se scener som när Helen testar det många kanske själva tänkt på men inte vågat testa. Till exempel om en avokadokärna, som behöver jämn fuktighet för att gro, kan gro inuti slidan? Eller vilken grönsak som skulle fungera bäst som dildo? Jo, ingefära är kasst, gurka ok och morot bäst.

Det var en lång och svår process att hitta skådespelare till huvudrollen som Helen på grund av det sexuellt explicita innehållet. Även om flera av skådespelarkandidaterna kunde relatera till huvudkaraktären i sitt eget liv var många av dem rädda för att bli förolämpade offentligt resten av livet och vad som skulle kunna hända efter att filmen kommit ut. Dessutom ville David Wnendt hitta någon som kunde tala Helens stiliserade språk på ett naturligt sätt. Till sist hittade de skådelspelerskan Carla Juri som gör en klockren tolkning av karaktären Helen.

Helens mamma har renlighetsmani och hennes värsta skräck är att inte ha rena trosor på sig om hon skulle råka ut för en olycka. Helen däremot visar skamlöst och utan tvekan upp sina trosor som är fulla av gamla intorkade flytningar. Och det väcker funderingar. Är det Helen som har ett sjukligt förhållningssätt till sina egna kroppsvätskor? Eller är hennes synsätt och totala frånvaro av skamkänslor, pinsamhet eller äckel för sin egen och andras kroppar kanske lite mer sund och normal än våra orimliga krav? I den amerikanska filmen Obvious Child spelar Jenny Slate en ståuppkomiker i Bronx som i inledningsscenen skämtar om att hennes trosor aldrig är rena. Hon säger att det alltid ser ut som att nån har gnuggat dem i creamcheese och försöker genom skämtet att avdramatisera och förlöjliga tanken på den perfekt rena kvinnan. Men i Våtmarker är det på ett väldigt befriande sätt bara en självklarhet att det inte är nåt konstigt eller äckligt och ifrågasätter höga hygienkrav och den skeva bilden av kvinnlighet.

Filmen har en lite musikvideoaktig stil som väcker associationer till Run Lola Run. Regissören har skapat en skicklig balans mellan fullkomligt äckel, hårresande obehag och vansinnig humor. Ibland vill jag blunda men håller ögonen öppna för att med en skräckblandad förtjusning inte missa en enda sekund av alla välgjorda scener. Regissören säger själv att filmen, precis som boken, är mycket kontroversiell – antingen gillar du den eller så hatar du den. Jag gillar den.

Illustration: Karen Canales