Storstadsfamiljen

Min vän Kaj kommer med en stor, blå gris av tyg och ber mig laga den. En barndomsleksak vars tryne har spruckit i sömmen och lite mjuk vadd tränger ut ur glipan. Samma kväll sitter jag med nål och tråd och skjuter varsamt in stoppningen, stänger såret med fina, täta små stygn. Jag tänker på att om saker och ting hade varit annorlunda, skulle nog Kajs mamma ha varit den som satt och sydde i den blå grisen (så där som många mammor kan och som många pappor och söner aldrig har lärt sig). Hon skulle förmodligen ha gjort det mycket bättre än jag, dessutom. Men hon finns inte längre. Så jag gör mitt bästa och grisen blir fin. Det blir bara ett litet, nästan osynligt ärr.

Jag kommer att tänka på det där långt senare, när jag sitter på ett tåg på väg hem till Göteborg efter årets julfirande med föräldrar och syskon. Småstad till storstad. Då-stad till nu-stad. Hur banden till familjen spänner i bröstet, som det gör när man just har sagt farväl, men också hur jag längtar hem till de människor som också har kommit att bli en familj. Vännerna. De där personerna som man kan be om hjälp med att laga en tyggris, bära flyttlådor, hålla koll så att man kommer hem ordentligt på natten, låna ut mjölk.

Det är nog en naturlig konsekvens av att vara inflyttade någon-större-stans än där man kommer ifrån, och att ett besök hos den “riktiga” familjen, om man har en sådan, kräver en tåg- eller flygbiljett. En ganska brokig grupp av personer som är barnlösa, förstahandskontraktslösa och lite rotlösa, alltid på väg, aldrig riktigt säkra på vad morgondagen kommer att föra med sig. Ett roligt och händelserikt liv på ena sidan myntet, men kanske inte helt tryggt på den andra.

Så grupper formas. Trevande utsträckta händer. En blomvattning under en helgresa, en kattmatning i gengäld en annan gång? Någon har fått paj över från en bakning och bjuder bort resterna. En annan skänker ett par felköpta vinterkängor till någon som inte har råd. Böcker lånas ut och slussas vidare i långa kedjor, en bjudkopp kaffe fås tillbaka i form av en öl månaden efter. Det finns alltid någon att ringa när något går sönder, och det kvittar om det är ens hjärta eller en taklampa som fått sig en törn och behöver någon annans omsorg. Filmkvällar, spelkvällar, “fredagsmys” – alltid sagt med en ironisk distans som inte lurar någon – med tacos och TV-underhållning.

Någonstans tror jag att det handlar om mer än vanligt socialt umgänge. För hur mycket vi än skrattar och parodiskt imiterar familjelivet som det ser ut “där hemma” eller bara som vi föreställer oss det hos andra, så behöver vi nog faktiskt den där tryggheten. Närheten. Självklarheten med vilken vi tar hand om varandra. Livet här är inte alltid enkelt, men storstadsfamiljen är en öppen famn att vända sig in i när det blir för tufft, och en källa till energi från dag till dag, vecka till vecka.

När vi tänker på familjer är det ofta ett idylliskt kärnfamiljeporträtt som dyker upp för vår inre syn. Men jag tänker att fenomenet storstadsfamilj visar på någonting viktigt; att alla band och konstellationer som utgör en “familj” egentligen handlar väldigt lite om blodsband, uppväxt och urgamla traditioner. Det som definierar en familj, eller åtminstone borde göra det, är kärleken och omtanken i handlingarna mellan dess medlemmar. Den där vidöppna famnen, värmen som möter en, förvissningen om att det finns människor som aldrig kommer att vända dig ryggen när det verkligen gäller.

Så låt oss vara glada över de familjer vi har, vare sig vi kallar dem familjer eller ej, hur mycket de än avviker från mamma-pappa-barn-normen, oavsett om de innebär praktisk hjälp eller bara någon att dela en påse chips med till Idol-finalen. Det är kärleken bakom som binder oss samman. Tätt och tryggt.

Mitt tåg glider in i Göteborg och utanför fönstret, spridda över staden bland alla tusen glittrande ljus, finns min andra familj. Det gör det skönt att komma hem.

Malin Michea är kattbesatt frilansskribent, genusföreläsare och medgrundare av Feministölhen Gbg.

Illustration: Lidia Blomgren