Varför spelade de inte Beatles?

Klockan var strax efter åtta när telefonen ringde med en olycksbådande signal.
Innan du hann fortsätta och innan jag hann säga något hade pulsen skenat bortom kontroll. Hjärtat i halsgropen hindrade både andning och ord.

Kanske hade du för ett ögonblick fokuserat på något annat och tappat balansen. Kanske hade du halkat, det var frost den morgonen. Men det fanns ingen tvekan över att du var död. Borta. Inte längre bland oss. Jag vet inte hur högt taket var som du föll från men på platsen där du dog låg ditt snickarbälte kvar. Västnytt zoomade in, jag hörde inte vad de sa.

Min pappas tvillingbror, min farmors yngsta son, min brors allt. Jag ringde pappa, han grät. Allt var annorlunda nu och det kändes konstigt att trösta någon som för så många år sedan hade lämnat mig med tårar. Min bror svarade inte.

Natten blev lång. Jag tänkte på min farbror, starka trygga Anders. Jag tänkte på min bror, hur skulle han klara oceanen av sorg, han som alltid håller allt för sig själv. Jag tänkte på min pappa, hur liten han hade låtit. Hur ont det gjorde i mig att att han resten av sitt liv skulle behöva vara halv. Hur ont det gjorde att det var så länge sedan jag var hans dotter.

Klockan fem på morgonen åkte jag till jobbet, stirrade tomt framför mig tills dagen grydde. Då kom tårarna, jag åkte hem igen.

Bilder från barndomen, det röda huset på kullen där det alltid luktade nyeldat. Huset som min farbror delade med Anna, hon som aldrig slutade kalla mig för lilla Fridolin. Anna som överlevt både cancer och en man som aldrig var hemma. Hur mådde hon? Jag vågade inte ringa och fråga.

Den tredje dagen åkte jag hem. Farmor hade krympt en decimeter. Hennes blick var redan innan grumlig av livet men nu fanns inget ljus kvar. Det var inte uttalat men det var heller ingen hemlighet att att hon höll Anders närmast hjärtat. Pappa såg smal och tärd ut. Min bror svarade fortfarande inte.

Jag åkte tillbaka hem samma eftermiddag. En dag räckte, jag klarade inte att vara omringad av döden. Klarade inte att känna att min pappa behövde mig.

Dagen då begravningen skulle ske var grå och iskall. Min svarta klänning var för tunn och vinden kändes som piskrapp mot mina nylonklädda ben när jag klev ur bilen. Längst bort på parkeringen såg jag min bror. Trots avståndet möttes våra blickar. Hans ögon var så fulla av sorg att min kropp rörde sig mot hans utan att jag behövde styra den. Jag höll om honom, sa ingenting. Det behövdes inte.

Jag minns inte vad prästen sa eller vilka sånger som sjöngs. Jag vet bara att de inte spelade Beatles. Varför spelade ingen Beatles? Anders hade ju varenda album på vinyl.

Svart kista på svaga axlar. Sänkta blickar i det långsamma följet.

Kyrkogården var ett hav av blommor. Röda rosor lyste upp den bara decembermarken. När din kropp sänktes ned i den nygrävda gropen letade sig solstrålar ut och ner genom det kompakta molntäcket. I mitt huvud hördes Here comes the sun. Jag hoppas att du också hörde melodin.

En biljett bort från mörkret. Sunshine State. Kontraster. Pastellfärger och vita sanddynor. Klassisk Americana på bilradion. Ändlös highway över böljande broar rakt ut i havet. Ändlös sorg på behörigt avstånd.

Jag återvände hem en fredag i februari. Brunbränd hud, blek inuti. Samtalet kom två dagar senare. Ringsignalen förvarnade inte.

Cancern var tillbaka. Den hade tagit över hela din kropp, barrikaderat varenda cell. Du kunde inte kämpa emot. Anna, fina Anna. Redan härjad av döden fanns inga krafter kvar för ytterligare slag.

Två delar av min barndom hade ryckts bort. En familj som inte längre fanns.

Samma människor, samma kyrka. Från läktaren uppe vid orgeln hördes en sprucken röst sjunga Leonard Cohens Halleluja.

Frida Holmqvist är socionom, sjunger i Slynkören och är en del av Relationsrådet i Christer i P3.

Illustration: Mette Muhli

Lämna ett svar