When two become one

För nio år sen levde jag i ett mörkt hem tillsammans med en trasig person. Redan som 16-åring hade han tagit stryptag på mig och kallat mig hora. Imbecill var hans favoritord och jag förstod aldrig vad det betydde. Jag frågade och bad honom om ett svar men fick aldrig ett. Åren gick och en dag kom jag över namnets betydelse. Dum, enfaldig, idiotisk, korkad, sinnesslö, förståndssvag och utvecklingsstörd. Jaha, tänkte jag, det var sån jag var.

Jag gjorde ingenting mer än att försöka få honom att sluta bete sig illa. Lägg av sa jag, jag förtjänar inte det. Han blev min familj, den jag älskade. En klassisk manipulativ historia, sorglig och tragisk.

Jag var så ensam och hade ingen som kunde se in i mina sorgsna ögon. Nätterna tog aldrig slut. På balkongen satt jag och lyssnade på Stina Nordenstam i timmar, med en utsikt över Göteborg som utstrålade liv medan jag satt i mörkret ensam och lidande. Mina armar försökte läka sig efter skärsåren och tårarna var ett ständigt vattenfall.

Men plötsligt.

Det var i en annons i Göteborgs-Posten som jag såg att en kull skulle säljas. När jag ringde ägaren sa hon att honorna hade blivit sålda och att det bara fanns en hane kvar. Jag satt pirrig på bussen för att titta på den sista katten som var kvar. En pojke – fluffig, vit och orange. Vinden smekte mina kinder när jag klev av. Hösten hade kommit, det var krispigt och öde ute i det mörka landskapet. Där stod ett rött hus alldeles ensamt under stjärnorna. Knack, knack, knack. Dörren öppnades och där stod han, den mjukaste katt jag någonsin sett. Ägaren och jag satte oss vid köksbordet. Katten hoppade upp i min famn och la sig tryggt för att sova. Allt var så självklart. Mållös och alldeles varm i magen doftade jag på hans päls. Idag den bästa doften jag vet.

Katten hette Fluffen. Jag betalade 100 kronor och åkte därifrån. Han blev den dagen det tryggaste i mitt liv. Plötsligt var det någon som såg mig för den jag var. Han accepterade min smärta och låg tålmodigt vid min sida när jag skrek av ångest. Han spred lugn under mina panikångestattacker. Han var den som kom till mig när ingen annan gjorde det.

Där och då försvann mitt ex från mitt liv. En dag var han borta, mentalt försvunnen. Han låste in sig i ett av rummen i vår trea och ignorerade mig i två veckors tid. Han var varken arg eller aggressiv, snarare lugn och glad. Inombords skrek jag högre och högre för var dag som gick. Tystnaden var värre än utbrotten. Vad fan gjorde han på rummet? Jag öppnade fönstret i rummet som låg bredvid hans, lutade mig ut och riktade en spegel mot hans rum. Då såg jag. Han satt och skrattade och chattade med en tjej. Jag dog. Föll ihop med en smärta som skulle hålla sig kvar i flera år.

När han och tjejen packade ner de sista möblerna några veckor senare stod jag i ett tomt ekande rum med en stirrande blick. Ett väsen flög ur min kropp när jag pustandes la mig ner på golvet. Jag var fri.

Då visste jag inte att Fluffen skulle ha en så stor roll i mitt liv de kommande åren. Han som skulle se in i mina ögon utan att döma mig. Som med ständig närvaro skänkte zen i mitt omskakade liv.

Varje kväll trampar han på mitt bröst långtsamt och medvetet, spinnandes som om jag vore hans mamma. Villkorslöst umgås vi och ger varandra rum så som bästa vänner ska göra. Nio år senare är han den som känner mig bäst. Men han är inte längre den enda som älskar mig villkorslöst. Det tog mig nio år att förstå kärlek och idag har jag omsorgsfullt valt mina vänner. Min familj.

Mitt lilla kattdjur, jag älskar dig.
Mina vänner, ni är bedårande.
Och du som gjorde mig så illa, jag har förlåtit dig.

Jovanna Eriksson studerar på Reklamskolan i Göteborg och har tidigare synts på stan som både barista och DJ. Fluffen har fått kattsällskap av Bill.

Illustration: Maja Petersson