Beach House – Bloom

Michael lyssnade på nya Beach House-plattan, såg ett ljus i mörkret.

Tänk er ett femton år gammalt skivomslag. Nej, inte det. Det andra. Det där från the Wannadies-plattan ”Bagsy me”. Så ja. För bara någon vecka sedan gjorde jag en exakt avbild av omslagsbilden, en solig och blommig dag på vår vackra sydostkust slängde jag mig i ren glädje på rygg i vårgrönskan och lät mig villigt fotograferas. Nu, ett antal dagar senare med grå himmel och regnvåt asfalt utanför fönstret känns hoppet om både sommaren och livet betydligt längre bort, och det är här Beach House kommer in i bilden. Det är nämligen svårt att hålla fast vid de svarta tankar man så väl känner till och förstår, hur bekvämt och enkelt det än må vara, när Alex och Victoria bjuder in till mingelparty i sina vackrast skimrande drömmar. Det är inte för inte ordet ”dreampop” dyker upp i ett oändligt antal försök att beskriva de ljudlandskap duon målar upp och ställer ut.

Jag är övertygad om att de flesta av er är betydligt mer bekanta med Beach House än vad jag är, och att sakligt beskriva hur ”Bloom” faktiskt låter blir i sammanhanget mest bara fånigt. Jag nöjer mig med att konstatera att ända från pianostudsandet i introt till ”Myth” till det monotona krautmalandet i avslutande ”Irene” får Beach House mig att för resten av dagen omvärdera de i det närmaste höststormande träden till en lätt bris i en fladdrande gardin och den hotfullt grå himlen ovanför till det vackra ljuset man sägs gå mot när man dör. Det är kärlek det.

Michael Porali är multikonstnär som sysslar med text, ljud och bild – ibland av konstiga slag och ofta av det populärkulturella. Ses ofta framför en scen eller bakom ett dj-bås.

Illustration: Karen Canales