Cold Specks – I predict a graceful expulsion

Michael lyssnar på Cold Specks, hittar en vän.

Ibland slår både intentioner och beskrivningar verkligen så fel de bara kan. Och som betydligt mer fascinerad av hur musik känns än hur den egentligen låter kan jag inte riktigt släppa tanken på hur mycket som faktiskt ligger hos betraktaren. Sliten klyscha, jag vet, men i fallet Cold Specks är den mer relevant än på mycket länge. Mot bakgrund av skivtiteln (expulsion: utdrivning, uteslutning), skivomslagets kallt dystra blågrå nyanser och Al Spx (artisten bakom namnet Cold Specks) egen genrebeskrivning ”doom soul” är min förhoppning att en lyssning eller två av skivan ska passa perfekt en morgon som denna, ni vet en sådan där när man vaknar och livet liksom inte riktigt känns på topp. Hjärtat kanske värker lite onödigt mycket och huvudet likaså efter något glas vin för många kvällen innan. Sängen känns onödigt stor och utanför fönstret finns det inte riktigt någonstans där man faktiskt passar in. Alltså: ”doom soul” är dagens grej.

Cold Specks besitter en hel del soul, det är inte det jag reagerar på. Både som i musikstilen ”soul” och i betydelsen att musiken inte på något sätt saknar själ. Och skulle jag lyssna extra noga hade säkert texterna också varit fläckade av den svärta jag så innerligt hoppades att få vältra mig i, men känslan jag lämnas kvar med är en helt annat. Känslan av att ha hittat en ny kompis, en vän i Al Spx som lyssnar och förstår, som drar med mig ut på fotopromenad när jag behöver hitta tillbaks till kreativiteten och möter mig i parken med en flaska vin en sommardag bara för att. En vän som antagligen är lika dålig på livet som jag själv, men som ändå finns där och låter mig få lappa ihop mig själv i min egen takt, utan missriktade pekpinnar i stil med ”ryck upp dig nu för fan!”. Alla borde ha en sådan.

Text: Michael Porali ses ofta framför en scen eller bakom ett dj-bås, och är en orimligt flitig musikskribent.
Illustration:
Karen Canales