Vi som aldrig sa första

Första gången som jag ljög om Första Gången var jag runt 13 år gammal. Jag inbillade mig väl att min kompis yngre ålder skulle göra att han trodde mig lättare. Han frågade om jag ”gjort det” någon gång och jag passade på att svara ja. Med vem? ”Det var en tjej på ett disco, ni var inte med.” Jag försökte inte ens hitta på ett namn, gav inga detaljer och min kompis hade inga följdfrågor. Det var en väldigt onödig lögn. Jag var inte ens så angelägen om att imponera på honom. Jag ville mest se om det gick, och kanske försöka lura mig själv på kuppen. Ett par minuter senare tog jag tillbaka allt och låtsades att jag bara skämtat. ”Gick du på den lätta?”, och så var ljugandet överstökat.

De bästa lögnerna innehåller få detaljer, men att jag gav en vag redogörelse handlade inte om smidigt ljugande. Det behövdes liksom inga detaljer eftersom Första Gången är ett färdigt koncept, och redan underförstått vad det innehåller. Kuken i fittan och inget annat räknas. Det ska visst vara omvälvande men när det väl hände, flera år senare, kände jag inget sådant. Vad skulle kännas så annorlunda? Jag var förstås inte blasé, jag var snarare skitnervös. Och visst var det häftigt, men inte främst att fumla in en kuk, ingen plötslig mognad, utan att hitta någon som var intresserad. Den bekräftelsen hade jag inte kunnat ljuga ihop.

Men det var bara en av alla sorters första gånger. Definitivt inte obetydlig men inte häftigast heller. Att få mitt hjärta krossat första gången var långt mer omvälvande. Att första gången gå ner på någon, eller att få någon att komma med bara mina händer var ännu häftigare. Nästan varje ny person är som en allra första gång, och till och med hos mig själv finns saker att upptäcka första gången. Bra eller dåligt. Att upptäcka att man gillar något nytt helt plötsligt. Att skämmas över att första gången verkligen ha svikit någon. Att kunna berätta att det vi just gjorde var en första gång för mig. Alla upplevelser som får det bekanta standardprotokollet Första Gången kännas futtigt i jämförelse, till och med om det följts helt fummelfritt. Och de första gångerna kan fortsätta att komma. Det är fint.

Första gången jag ljög om Första Gången var nog den sista också, men det var inte bara att jag skulle ha träffat någon på ett disco som var lögn. Om jag ”gjort det”? Ja, vad skulle jag svarat min kompis om reglerna var lite friare? Om det räknades att vara barn och göra alla möjliga saker med varandra, på lek? Det är lätt att konstruera en ensam piedestal för en händelse, men det finns en första gång för allt.

Gustav Almestad är bibliotekarie, nörd och allmänt smart. Han har drivit minst tusen bloggar, varav en favvo är den gamla print screen-bloggen.

Illustration: Linda Vännström, http://www.lindavannstrom.se/