Janis och de andra brudarna

Hur många kvinnliga rockmusiker kan du namedroppa? Ärligt alltså. De flesta med någorlunda koll på musikbranschen känner väl till Patti Smith och Janis Joplin. Kanske PJ Harvey. Sen tar det ofta stopp. Varför fortsätter den klassiska rockstjärnestereotypen att vara en man när det idag finns ett stort antal grymma kvinnliga musiker?

Musikbranschen, och speciellt rockbranschen, domineras likt sporten, politiken eller dj-båset på din favvoklubb, av män. Kvinnliga rockmusiker betraktas som ett undantag. Men rocken har inte bara ständigt definierats utan också studerats, värderats och berättats utifrån ett manligt perspektiv. Vad som genomsyrar rockbranschen är helt enkelt en bunt stela patriarkala strukturer och unket sexistiska fördomar. Kvinnliga musiker tvingas att delta på mäns villkor eller inte delta alls.

Är alla i Metallica gay?
Band bestående av kvinnliga musiker klassas ofta som ”tjejband” samtidigt som de nästan uteslutande jämförs med andra ”tjejband”. “Tjejbanden” blir en sorts “kvinnokultur”, men varför är det så? Varför tar det tio år för Sahara Hotnights att bli betraktade som ett rockband istället för ett ”tjejband”? Hur många gånger har till exempel The Hives (som spelar samma slags musik, som hållit på lika länge och släppt exakt lika många skivor som Sahara Hotnights) kallats för ett “killband”? Om du gissar på noll så gissar du förmodligen rätt.

“Tjejband” förknippas inte sällan med en feministisk övertygelse och ibland även med en lesbisk sådan (tänk dig den manliga motsatsen i form av ett antagande att alla i Metallica var gay, bara för att de bildat ett band tillsammans). Nåväl, startar feminister band för att de råkar vara feminister? Svar nej. Kan en feministisk övertygelse däremot ge några brudar styrkan att starta ett band ihop? Absolut.

Allt är Fredrik Strages fel
Istället för att förändra rockhistorien blir kvinnliga musiker istället ett slags tillägg till historien, till exempel när en musiktidning har kvinnliga musiker som ett genomgående tema i en slags ”specialutgåva”. På så vis blir kvinnligt musikutövande någonting annorlunda, ett ”specialfall”, en tillfällig trend, eller ibland en fräsch utmaning till en maskulin bransch. Samtidigt som temanummer kring kvinnligt musikskapande bidrar till att höja kvinnliga musikers status en del, bidrar det också till att rockgenren återigen pekas ut som ett fält främst reserverat för snubbar. En anledning till detta är att andelen manliga musikjournalister (typ Fredrik Strage) är väldigt många fler än andelen kvinnliga. Snubbar som hyllar andra snubbar helt enkelt.

Saknade Kurt Cobain sin mamma?
Media och musikjournalister bidrar inte bara till att presentera kvinnor och män i rockbranschen som olika, utan också till skapandet av en slags mytologi kring rockstjärnor. Ett exempel är att när manliga rockmusiker lider av mental ohälsa (typ Kurt Cobain) framställs de i media som känsliga och intellektuella, medan kvinnliga musiker med mentala problem ofta presenteras i rakt motsatta ordalag. Det som i en man beskrivs som heroiskt och spännande blir istället någonting närmast patetiskt hos en kvinna.
Ett exempel är PJ Harvey. I början av 1990-talet skvallrades det friskt i musikpressen om hennes mentala hälsa. Harveys nervsammanbrott beskrevs dels som ett resultat av separationen från familjen och uppväxten på landet, dels som ett resultat av ett sprucket förhållande och ett krossat hjärta. Det familjära betonas här på ett sätt som vore otänkbart i porträtteringen av en manlig rockmusiker (försök föreställa dig att pressen skriver om Cobains dåliga hälsa som en konsekvens av att han saknar sin mamma). Nä, Kurt Cobain är ju en ”bekymrad och plågad konstnärssjäl”, PJ är bara neurotisk.

En mustaschdominerad bransch  
Kvinnliga rockmusiker vittnar om hur de i intervjuer ofta får frågan om hur det är att vara kvinna i en mansdominerad bransch. Den manliga rockstjärnan blir norm och en kvinnlig rockmusiker blir till någonting annorlunda som enbart existerar i relation till den manliga normen. Här påminns jag om det som varit feministisk teoris största paradox i alla tider, nämligen denna: samtidigt som det är viktigt att hävda kvinnors likhet med män i ett försök att skapa jämställdhet, måste kvinnor också hävda sin olikhet gentemot män för att kunna peka på ett sexistiskt förtryck av kvinnor som grupp. På samma sätt blir det svårt att peka på ett förtryck av kvinnliga musiker i en manligt dominerad bransch utan att hävda att kvinnor är olika män, till exempel i sitt musikskapande.

Men hur sjutton ska man göra då? Jo, så här: alla musikbegåvade brudar där ute måste fortsätta att spela och skriva awesome rockmusik, fortsätta att ta plats. Undertecknad besitter tyvärr ingen sådan musikalisk ådra, men lovar att vara med och peppa hela vägen till toppen.

Illustration: Sonja Katarina Svensson

En Kommentar

  1. Ni borde intervjua Daniel N: http://www.facebook.com/sotoughsocute
    Han kör klubbar med enbart band som har tjejer som front-figur.