Tja lillbrorsan, första världskriget här

Du tror att du är en sån stjärna. Andra världskriget.

Snacka världsfrånvänd. Jag hatar att påminna dig, men jag var faktiskt först.

Det var inte helt lätt, ska du veta. Jag fick lära från grunden och banade sedan väg som en annan curling-bror. Har du någonsin tackat mig för det? Nej, du behöver inte svara. Det var en retorisk fråga.

Jag har googlat oss båda. Du har 26,5 miljoner sökträffar medan jag stannar på strax över 21. Ett försprång på fem miljoner. Hela Finland alltså. Men visste du att jag brukade kallas “Det stora kriget” innan du kom? Jag hade världens ögon på mig. Historikerna älskade mig. Barnen lekte mina slag på skolgården. Hollywood pumpade ut film efter film. Fram till 1939 var jag på allas läppar. Sedan kom du med dina puppy-eyes och tog allt ifrån mig.

Bara för du hade en genomtänkt grafisk profil och gubbar i roliga mustascher. Men jag körde med ansiktsbehåring innan det blev coolt! Ferdinand I av Rumänien hade både tokig mustasch och helskägg. Varför räknas inte det? För det inte är lika enkelt att karikera när man klottrar på valaffischer?

Jag har läst på om syskonrelationer. Jag har förstått att de yngre inte känner samma press och förväntningar på sig. Det skapar tydligen en trygghetskänsla som gör att de vågar vara mer rebelliska och ta för sig mer. Men vet du vad? Jag hade skyttegravskrig, sarajevoskott och ståtliga sjöslag. Du hade några fjuttiga axelmakter och fredsamtal på en ukrainsk charterdestination. Jag var slutet på det Ottomanska riket – 600 jävla år som stormakt down the drain. Du resulterade i en tudelning av det nybildade Tyskland, ett land som inte ens var torrt bakom öronen.

Och finns det något som skriker lillebrorskomplex mer än att avsluta med en atombomb? Hade du inte råd med guldkonfetti eller? Vi snackar världskonflikter här, ingen jäkla Idol-final.

Visst. Jag har hört vad de säger bakom min rygg. Att jag var ful. För svår. Lerig, luktade senapsgas och hade en komplex bakgrund. Bara för att du var en crowd-pleaser med ditt förenklade “Åh, det ser ut som dom onda kommer ta över världen. Men nu går dom snälla ihop och vinner. Hurra!”-narrativ. Förlåt för att man försöker vara lite mer high-brow än så.
Men trots alla mina ansträngningar verkar min fan-skara idag ha samma snittålder och återrekryteringsbas som en porr-VHS-butik på Södermalm. Du däremot, attraherar allt från mediamänniskor med History Channel som guilty pleasure till lågstadielärarinnor med Förintelsen-komplex, punschsdrickande gubbar med Allt om Historia-prenumeration och riksdagspolitiker med blåsippe-pins.

Jag kan inte smälta att ljudet av vågskvalp och kulsprutor på Normandies stränder kommit att få samma pavlovska effekt på var och varannan människa som Hemglassbilens melodi har på de småtjocka barnen i Danderyds villaområden.

Jag vill inte låta bitter. Jag önskar mig bara några fler Discovery-dokumentärer och lite jäkla ödmjukhet. Och kan vi inte bara enas om att det var barnsligt av dig att lägga ner mitt slutprojekt Nationernas Förbund för att sedan återskapa det med inverterat namn? Moget. Riktigt moget.

Nu ska jag dra ut och dricka öl med Emilio Estevez, Tito Jackson, Niklas Schulman och några andra förbisedda storasyskon. Den första Terminator-filmen kanske kommer förbi, den blir jävligt rolig när den blir full.

Vi hörs.

Tönt.

Tobias Boström är en frilansande skribent/reklamkille som bloggar på den där bloggen som en gång i tiden hette ”Mitt eget jävla narnia”.

Illustration: Astrid Linnéa Andersson

En Kommentar

  1. Men jag hade atomvapen! /lillebror