Header_otyg.png

Alkohålen

Minnesluckan. Mina topp fem alkohål:

1. De andra låg redan vid poolen när jag vaknade, försökte återuppliva det lilla som återstod av deras sargade kroppar med klorvatten och halvfärdiga meningar. Jag hade fortfarande kläderna på mig. De var blöta, iskalla i A/C-luften. Jag hade en halv plast-tiara i handen, den låg intryckt mot mitt bröst och lämnade juvelformade märken mot min solbrända hud. Det stod en hink och spade bredvid sängen. Charter-resans fjärde dag.
Bilder simmade runt i mitt huvud: gratis-shots, hjulande över dansgolv, lönlösa försök att förklara för DJn vilken sång det var jag menade. Sen var allt blankt. Det var först senare jag mindes att jag sett tiaran blinka i sanden och varit övertygad om att den var ett UFO. De som var med berättade även att jag fått för mig att jag var Jesus och beslutat att gå på vattnet. Det visade sig att jag visst inte var Jesus, därav de blöta kläderna.
Var hinken och spaden kom ifrån, det fick vi aldrig reda på. Vi gav dem till barnen vid poolen.

2. Hittat i telefonen:
Jag: Kg är hör!!!!! Var e ni?
Hon: öltälter till höger kom nu
Jag: gah.
Jag: Se är sjuk kl till toan dör lite
Jag: kö
Hon: KOMNU
Jag: fördröjer
Jag: fan
Jag: försöjer
Hon: Nu går de andra t stora scenen ska jag vänta lr?
Jag: tror är blind på ett öga. Hjo.
Jag: detta skylle aldurg hända Chuck norirs

3. Jag vaknade av att det var sådär sinnesjukt varmt som det kan bli i en liten lägenhet i söderläge på sommaren. Av att jag var sådär sinnesjukt varm som jag kan bli av en redig baksmälla, när det bor en öken i halsen och en feber på huden. Av att personen bredvid mig rörde sig som en grymtande brunbjörn som som just insett livets skrala blekhet. Min sirapssega hjärna försökte rusa fram till en förklaring. Vad hade vi gjort? Vart hade jag hamnat? Försökte minnas stegen, förfesten, vart gick vi, vad var planen, vart var telefonen. Stirrade på strukturtapeten, långa revor upp mot taket, visst kände jag igen dem? Visst kände jag igen den tunga andningen bredvid?
Till slut insåg jag. Jag helt enkelt gått hem till en god vän för att däcka efter den aldrig så strålande sommarnattsutgången. Han bodde så mycket närmre. Det var så mycket klokare. Trots värmen somnade jag om.
Jag har aldrig vågat fråga om vi gjorde nåt. Har aldrig vågat tänka efter ordentligt heller.

4. Det var den där natten när allt gick fel. Du och jag bråkade om nån skitsak, du gick hem tidigt, jag drack nog för oss båda, säkert handlade det om en kille, allt handlade ju om en kille när man var 16 och inget visste om livet i övrigt. Jag gick loss på häxblandningen i PET-flaskan och dansade till Five på någons soffa, jag vet inte vems huset var, hur hamnade vi där? Vi var inte ens bjudna men hade tjatat oss till att få komma in och nu var det bara jag kvar och jag kunde inte bestämma mig om jag borde gå nu eller stanna för evigt. Det sista jag minns är den där soffan. Att jag skrattade som en dåre av rädsla att inse hur ledsamt det var.

5. (Men det var inte sant. Jag vet precis vad vi gjorde. Jag minns den svettande extasen när vi dansade på klubben. Jag minns Järntorgets lördagsnattsbrus och hur vi skrattade i Slottsskogen och det blev gryning. Jag minns daggen, och tystnaden, och närheten, och stora kliv över osynliga gränser. Jag minns alkoholens surrande och snurrande i mitt huvud och frågetecken som ingen vill tänka på och reda ut. Jag minns hur du smakade. Jag vet precis vad vi gjorde.
Spriten blev bara en lämplig ursäkt, en fluga att vifta bort. Vi hämtade oss aldrig riktigt från den tystnaden. Jag dricker lika mycket nu som då. Men jag lyckas fan aldrig glömma något alls.)

Text: Cajsa Landin, en världsmedborgare som skriver för livet, saknar New York och dricker vin.

Illustration: Astrid Linnéa Andersson

Kommentera