Det felkonstruerade hålet

Cecilia Sandström funderar över det orimliga i att pressa ut små människor ur pyttesmå hål.

Sms:at till 118 100: Hur mycket väger en ångvält?

Svar: En modern ångvält kan väga olika beroende på last, storlek och andra saker. Någonstans mellan 3 och 5 ton är dock normalvikt för en normal ångvält.

Tänk nu denna normala ångvält körandes onormalt långsamt över din buk i vad som känns som en evighet, men kanske landar på en minut. Extrem smärta. Sedan försvinner den i låt säga sju minuter, eller varför inte två? Två minuter av frid och fröjd, fåglarna kvittrar, du dricker lite saft. Sedan kommer den igen, den förbannade ångvälten… du famlar desperat efter lustgasmasken, inser att du inte borde ha gett dig på en facebookstatus just nu, missar att kapa värsta smärtan, någon stryker bort din lugg, någon skulle kunna vaxa din lugg utan att du märkte det. Mina vänner, välkomna till öppningsskedet. Man kan ha tur och vara igenom det på två timmar, man kan ha gjort en sjukt dålig deal med fan själv och tvingas utstå 30 timmar mycket dålig evolutionshumor.

Sedan är det dags att kavla upp och börja arbeta på riktigt. Då är det liksom färdigmjäkat. Har du inte fixat tjack i ryggen till dess så är det kört på den fronten. Du kan inte heller hipp som happ komma på att du nog har förlossningsskräck och genast vilja ha bäbis utmonterad genom ett större hål, av folk med kniv, nål och tråd. Du är framme vid exorci… utdrivningsskedet. Detta sker alltid exakt samtidigt som du själv inser att du bara måste få skita. Generad och så diskret som möjligt förklarar du för barnmorskan att du behöver pressa ut nr2 innan du kan koncentrera dig på att kämpa ut nr3. Barnmorskan kommer inte alls att lyssna på det örat utan slå bort din bajsnödighet med att det är bäbisen som trycker på. Du känner ju att det helt klart rör sig om århundradets kabel, så om barnmorskan har rätt så är paniken ett faktum. Tydligen ska du då, som världens första, föda ut ett barn genom helt fel hål. För det är nämligen precis så det känns. ”Jag måste skita” är inget annat än barnmorskespråk för ”nu är krystvärkarna på gång”. Och såklart har dom rätt.

När en snackar om att driva ut en bäbis kanske du i första hand tänker dig en smärta i form av att själva fittan töjs förbi sin bristningsgräns och att smärtan handlar om en mycket delikat bit hud som håller på att gå sönder. Fel fel fel, huden är så uttöjd att blod omöjligt får plats, du blir alltså typ avdomnad i självaste fittköttet. Däremot har inte naturen bjussat på någon liknande gratisbedövning när det gäller bäckenet, vi snackar ben här. Vi snackar skeletthål som ska ge vika för något som bara vill och ska åt ett håll. Det spelar liksom mindre roll att kroppen meckat med uppluckring och ligamenttöjning och fan å hans moster när hålet helt uppenbarligen är för litet för ett huvud på i runda slängar 35 centimeters omkrets. Det är lite som en såndäringa leklåda man ger till småbarn, med olika geometriska hål, där barnet med stor envishet försöker få ner kuben i det cirkelformade hålet. Betänk att du själv är leklådan, fast då att du till skillnad från leklådan har känsel.

All den där smärtan blir till ett virrvarr efter ett tag, endera blir man lite borta av all smärta eller så är det kärleken till lustgasen som gör sitt… men så är du där vid smärtans absoluta topp. Då när du helt förstår Karin Boyes ”när knoppar brister” eller nåt ditåt. Då när barnmorskan ber dig att bara andas. Då när huvudet är precis där du inte vill ha det, mitt i hålet. Då när det känns som om du håller på att skita ut dig själv. Värre än så blir det inte. Det är ju en tröst, i efterhand.

En minut senare kommer du ligga där, matt, svettig, kanske glad eller lite ledsen, omtöcknad och väldigt kladdig, kanske med en bäbis på ditt bröst och en rörd partner vid din sida. Just då glömmer man lätt all smärta som varit och hur hålet månne har klarat sig. Man har liksom nog med att ta in att man blivit förälder och att spana på det kladdiga pyret man gett liv, det är förmodligen någonstans i den vevan som man lägger undan tanken på att reklamera hålet. För egentligen är det ju så, att vi alla borde sluta upp kring våra felkonstruerade hål, ringa till Sverker och be honom ta naturen rejält i örat.

För hur tänkte naturen egentligen när kvinnors fortplantningsorgan fick sin design? Funktion fick stryka på foten, det är ett som är klart. En kan inte undgå att fundera på om inte skaparen ändå var en kåt, korkad, heterosexuell man som helt enkelt la all fokus på penetration och missade det faktum att penetration kan leda till reproduktion. Eller så hade han helt enkelt jävligt dålig koll på sizen på själva produkten.

Cecilia Sandström är förskollärare. Hon har frivilligt gått igenom två vaginala förlossningar, varav hon i den första blev så hög på lustgas att hon försökte skjuta storm troopers i sjukhussalen.

Illustration: Emma Nordung

3 Kommentarer

  1. Sara

    Riktigt bra skriven!! Å jag blir, om möjligt, ännu mindre på att klämma ut en bebis.

  2. Caroline

    Och där blev jag än mer övertygad om att adoption är det enda rätta. Huga! Fast storm troopers lät onekligen intressant.

  3. Pingback: 3rd place is the second loser | Mint