Header_otyg.png

Det pimpade djuret

Emma Karlsson funderar över varför just människoarten tänker att hål i huden gör dem snyggare.

Att människan är en tämligen fåfäng art är väl knappast någon nyhet. För att släta över den något generande sanningen brukar människan själv hänvisa till att de minsann inte är det enda fåfänga djuret och sedan referera till påfåglarna och deras fjädrar. Skillnaden mellan andra djur och människodjuret är att människodjuret har en något mer ängslig inställning till sin yta. Detta i kombination med ett bristande självförtroende, även kallat för självförverkligande, gör att människodjuret inte drar sig för att ta till lite mer drastiska åtgärder än de flesta andra djurarter.

Människan har i princip sedan dag ett gillat det här med pynt, även kallat smycken, juveler, guld etc. Förutom att det fick folk att känna sig snygga var det även ett sätt att visa vilka man tillhörde; socialt, religiöst, professionellt och kulturellt. Redan runt 3000-talet innan Kristi födelse tyckte människan att det var dags att vidareutveckla smyckeskulturen genom att någon, väldigt oklart vem, kom på den briljanta idén att göra hål i kroppen för att lättare kunna fästa mer krimkrams. Förutom att det var snyggt var en piercing så som hål i örat en bra investering då det historiskt har ansetts vara ett pålitligt sätt att driva bort andar, som annars kan ta sig in via öronen. Andra praktiska fördelar med att bära örhänge var att synen påstods bli bättre, åtminstone om man arbetade som sjöman. Så här i efterhand kan man ju tycka att ett par glasögon hade känns som investering med högre avkastning.

Populärkulturen vittnar även den om en hel del fördelar med att göra hål i öronen. Exempelvis förvandlades Olivia Newton Johns rollkaraktär Sandy i filmen ”Grease” från duktig skolflicka som inte vågade ta hål i öronen till skolans piffigaste brud som både rökte, hade hål i öronen och mirakulöst mycket volym i håret. Sandys hål i öronen skulle knappast få samma uppmärksamhet idag då ett hål i varje öra knappast skulle få någon att rycka på ögonbrynet. Om du vill väcka uppmärksamhet idag måste du använda dig av mer avancerad håltagning, och efter en snabbsökning på Google så förstår man att det krävs en hel del fantasi för att vara unik då det mesta är redan gjort. Trots detta så går det tydligt att se sociala mönster i både val av piercingar och smycken. Äkta pärlor i öronen på en tjej symboliserar barndom i villa och poäng på handels, medan en kille med piercad bröstvårta står för tribaltatueringsgaranti och en längtan efter att visa upp sin välarbetade kropp på en badstrand nära dig.

Bara för att du vill markera vem du är genom att göra hål i kroppen och hänga dit smycken är det inte säkert att din kropp är lika intresserad av det. Kroppen är ofta inte särskilt intresserad av att få främmande föremål inplacerade i sig permanent. Medan en del kroppar är ganska accepterande och endast kräver en lång läkningsprocess så finns det andra kroppar som är långt mer provokativa och helt enkelt stöter ut smycket. Rent praktiskt går det till så att smycket får mindre och mindre att fästa i och tillslut ramlar det av, ett tillstånd som på engelska kallas för ”piercing migration”. Piercingplaceringar som är relativt ytliga på huden, t.ex. ögonbrynet, är extra känsliga för detta men egentligen är det samma sak som de så kallade ”tant-hålen” i öronen. Ni har alla sett dem; äldre damer som har haft lite för tunga örhängen med lite för tunna krokar lite för länge så att hålet har förvandlats till ett långt streck. Inte särskilt smickrande. Än mindre smickrande är att detta fenomen går under namnet ”cheese cutter effect” vilket belyser likheten med att skära ost med en tunn ståltråd.  Begreppet ”cheese cutter effect” kan kanske ses som naturens egna sätt att hämnas på människan för långt och troget piercingbärande och för att påminna oss om att vi egentligen bara är djur, även om vi är väldigt pimpade sådana.

Emma Karlsson jobbar med inköp inom mode och kan stoltsera med fem stycken hål i öronen, samtliga gjorda i grundskolan efter lång bearbetning av sina föräldrar. 

Illustration: Karen Canales

 

 

Kommentera