Header_otyg.png

En Hårresande Berättelse

”Men det är ju helt omöjligt att planera sitt resande,” sa hon upprört. ”Jag vet ju aldrig hur mitt hår kommer bete sig när jag kommer fram!”
Och då var det som att jag aldrig förut kopplat att håret på mitt huvud beter sig helt olika beroende på vilket land jag reser till och hur vattnet och klimatet är där. Hennes ständiga kamp att få de små krulliga lockarna att hålla ihop och hålla upp och över huvudtaget bete sig fick mig att inse att mitt stundtals vansinniga semesterhår inte enbart var mitt slarvs fel.

I öknen har jag slagits mot spikrakt hår, som om vintern klistrat sig i statiska impulser längs med kinder och kragar. I tropikerna har det lockat sig, men med halva håret i en frissig gloria över huvudet. I Sverige, om sommaren, ligger det gärna i mjuka, kroppsfuktiga lockar närmast nacken, täckt av en rak vägg överhår ovanpå. När vattnet i ett land är mjukt blir håret aldrig rent. När det nalkas salta bad blir hårstråna förvisso kritvita, men de frasiga spröten beter sig mest som Diana Ross utborstade jättehår på 80-talet. Inget schampo beter sig likadant i sin hemmamiljö som på resande fot.

Så jag har packat schaletter. Jag har nålat fast håret och arbetat fram vilken frisyr som funkar bäst på långa flygresor (kransflätan: den räddar dig från statiska elektriciteten, samtidigt som du kan luta dig bakåt mot stolen för att vila!). Jag har smort in topparna i kokosolja och fullkomligt struntat i att tvätta det alls. Så fortsatte det, tills jag en dag fann Produkten med stort P. En liten grön burk, som gick att köpa i vilken butik som helst, med en kleggig röra som luktade underbart och som helt magiskt band ihop mitt hår till stora tjocka lockar, som höll ut genom fukt och torka och märkliga vatten. Vi levde lyckliga, gröna burken och jag, i flera år.

Men en dag hade jag svårt att hitta den i butikerna. Jag fick gå till fler och fler för att hitta burkarna på sin hylla. En snabb googling gav mig det hemska svaret: produkten har slutat tillverkas. Från den dagen var jag ständigt på jakt. En liten drugstore i Queens hade ett lager, sa de, så jag åkte en timme på tåget för att köpa upp det. På en road trip genom den amerikanska södern hittade jag en mängd burkar i Mississippi och hade ett lager som räckte i flera år. När det tog slut lyckades jag hitta en säljare på eBay som sålde dem för dubbla vad de kostade i affären—det var ett billigt märke så att betala så mycket kändes löjligt, men jag var desperat. Lagret tog slut, och jag fick återgå till det vansinniga håret, som krånglade långt efter att jet lagen lagt sig.

Det var efter min väns och mitt samtal om hårresandet som jag la in en beställning till. En burk, fyra gånger vad den kostade när jag först upptäckte den för tio år sedan, är nu på väg till mig i ett litet paket. Det är länge sen jag kände dess silkeslena kräm i min handflata. Kanske har jag idealiserad den, minns drömskt ett hår som inte längre går att få. Men livet är för kort för att bråka med sitt hår jämt och ständigt.

Och lockigt hår i öknen är tydligen värt fyra gånger utropspriset på eBay.

Illustration: Shen Bjermarker

Kommentera