Hår och hinder

Som konstnär har jag alltid haft ett tudelat förhållande till hår. I perioder har jag haft långt hår, ibland så att det räckt ner på låren. Men jag har också haft kort hår och varit snaggad. Inför två av mina senaste konstprojekt snaggade jag mig. För att det kändes som att projekten krävde det. Jag ska försöka förklara varför.

Jag jobbar med figurativ konst. Människokroppen är viktig för mig. Den förekommer, på bild eller i film, i det mesta jag gör. Dessa bilder och filmer, som jag sedan använder i installationer, är gjorda i studioliknande miljöer och helt iscensatta av mig. Jag använder alltid mig själv som modell. Det är viktigt att fotografen och modellen är en och samma person. Målet är att göra denna del av processen mindre medveten, och att framkalla bilder där jag inte har kunnat kontrollera utsnittet eller hur rörelsen ser ut utifrån. Det ska inte finnas någon utifrånblick. Andra parametrar som gör bilden ännu mer okontrollerbar får gärna komma in, som exempelvis att projicera en bild av en person på mig själv medan kameran tar bilder. Om jag har en utomstående modell och själv står bakom kameran så ser jag händelsen utifrån. Jag har större kontroll över bilden, vilket gör att resultatet riskerar att bli mer tillrättalagt.

Det omedvetna får gärna komma in även i idéprocessen. Om jag får en idé som jag inte är säker på vad den betyder så brukar jag se det som ett gott tecken. Jag vill helst inte förstå innebörden av det jag gör innan det är verkställt. Förståelsen får hellre komma långsamt och successivt under processens gång. I strävan efter att släppa på kontrollen dyker håret upp som ett problem. Håret kräver att jag väljer vilken frisyr jag ska ha inför en fotografering. Om det ska vara uppsatt, utsläppt, flätat, bakåtkammat, sidbena osv. Detta ställningstagande i ett så tidigt skede i processen är i vägen för det omedvetna. Att släppa på kontrollen handlar om att lämna processen öppen så länge som möjligt. Den här typen av val stänger processen redan innan den har öppnats. Därför åker håret av. Den snaggade frisyren är som den är. Jag kan inte välja att kamma den bakåt.

Om jag hade velat ge uttryck för en särskild identitet så hade håret inte varit lika problematiskt. Då hade jag kunnat välja en frisyr som passar den identitet jag vill uttrycka. Till exempel om det hade varit fråga om självporträtt. Även om jag är modell så är det inte meningen att bilderna ska föreställa mig. Jag tänker snarare att jag använder mig själv som material. Ett befintligt material som är nära till hands. Jag trivs med den typen av material. Sådant som jag har fått av en slump. Garnet från mormor. Ett mönster jag väver får hellre vara hämtat från pappas kofta än att jag kommer på mönstret själv. Ska jag göra formen av en fot utgår jag hellre från min egen än formar en ny. När valet av färg, form och kvalitet en gång har gjorts av någon annan.


I det här projektet använder jag håret som jag klippte av 2005. Jag hade sparat ut det sedan 1998. Det är ett material som finns nära till hands. Det håller på att befrias från sin identitet. Oskadliggöras.

Fotografi: Elina Nilsson 

Lämna ett svar