Header_otyg.png

Majoriteten av världens befolkning har mörkt hår

Hon känner på mitt hår. ”Du har så tjockt hår”, säger hon. ”Men det är för att du inte har såna tunna fina hårstrån, utan grovt hår, som kineser har.”

Det är 90-tal. Jag växer upp i ett vitt medelklassområde. Jag växer upp med ”äter du med pinnar?”, ”mamma kines pappa japan stackars lilla barn” och oändliga ”tjing tjong”. Men det bekommer mig inte, för jag tror att jag är vit.

Jag vet att det är något konstigt med mig, men jag är inte säker på vad. När vi är på stan så frågar främlingar mig varifrån vi kommer och jag får inte svara för mamma. Jag skäms för att hon skäms, jag förstår inte varför det behöver vara en hemlighet. Mina klasskamrater vill att jag ska lära dem använda pinnar och säga olika ord på kinesiska. De tycker att det är spännande och exotiskt, jag tycker om uppmärksamheten.

Det är tidigt 00-tal. Jag är tonåring, jag lyssnar på tweepop och älskar indiekidsen med blek hy och svartfärgat hår. Jag och min vita klasskamrat från övre medelklassen samtalar om skräcken inför att bli vuxen och leva svenssonliv, jag säger något metaforiskt rebelliskt om att jag aldrig ska börja äta kött eller sluta färga håret svart. Han ser misstroget på mig, börjar gapskratta, ”färgar du håret svart?”

Skammen bränner i mig när det för en kort stund går upp för mig att jag inte är vit, blond och blåögd, när jag plötsligt inser att jag aldrig kan få en plats i ett sammanhang som jag så gärna vill vara en del av. Allt jag vill ha är råttfärgat hår.

Det är 2014. Jag sitter på ett tåg mellan Stockholm och Malmö. Någon slår sig ner på det tomma sätet bredvid mitt. Jag läser en bok, mitt hår hänger ner och skymmer mitt ansikte. ”Var kommer du ifrån? Är du svensk?” Jag tittar upp. ”Where do you come from?”

”Jag är svensk.” Personen synar mig, reser sig hastigt. ”Du är inte svensk! Du är kines!” säger hen föraktfullt. ”Haha, fyfan.” Hen ser sig omkring, försöker få medpassagerarnas uppmärksamhet. ”Hon säger att hon är svensk, men har ni sett hennes ögon?” ”Du har såna ögon!” Hen sätter sina pekfingrar i ögonvrårna, drar intensivt snett uppåt mot mot tinningarna. ”Du säger att du är svensk, men du är kines. Du kan aldrig bli svensk.” Hen skrattar åt mig och går därifrån.

De andra stirrar, är tysta, återgår till sina böcker och hörlurar. Jag sitter blickstilla kvar, plockar mekaniskt upp ett chips ur den lilla påsen jag fortfarande har i handen och jag gråter av skam. Jag skäms för att jag sitter här, för att jag äter chips med smak av dill & gräslök, för att det är tryckt stämning i kupén. Jag skäms för att jag är så provocerande bara genom att vara och se ut. Och jag skäms för att jag skäms.

I modemagasinen står om kinesiskornas mandelformade ögon och persikohy. Allt jag kan se i spegeln är mörkt hår, platt näsrygg och mongoliska hudveck på ögonen. Jag läser på internet om double eyelid surgery, om att det i Korea är vanligare än att gå till tandläkaren, om att plastikoperationer för att höja näsbryggan är det näst vanligaste i Kina efter ögonlocksoperationer.

Majoriteten av världens befolkning har mörkt hår, men varje år känner jag ofrivillig, skamfylld glädje när mina grova, kinesiska hårstrån bleks ett par nyanser i sommarsolen.

Illustration: Lidia Blomgren

Kommentera