3rd place is the second loser

Som tonåring var det mindre av att-göra-listor för mig, desto mer av en annan sorts listor. Själv debuterade jag tidigt, och höll igång mycket längre än en normal människa, med de där kärlekslistorna. Jag skulle idag förmodligen inte komma ihåg en tiondel av alla de killar jag hade florerande på topplistan över killar man ville ha.

Två minns jag dock generande väl. MacGyver och Jörgen. Den förstämnda genansen behöver knappast vidare förklaring, den andra desto mer. Jörgen, som råkade vara min tränare hängde med på listan i många långa år. Att han var typ vuxen och med sambo bekymrade mig inte. Inte heller det faktum att vårt lag var töntlaget för de som inte var så bra men ändå behövde motion, mina utsikter hade ju kunnat vara bättre.  Självklart var jag pinsam nog att skicka ett litet kärleksfullt kort till stackarn dessutom, men han ville knepigt nog ha sin tjej i stället för mig. Mina heta hångelfantasier fick stanna vid att han vidrörde min hand när han skulle visa hur jag skulle hålla mitt rack. Flåsande andetag, blossande hud, svett som droppar och stönande var liksom bara resultatet av en tonåring som gjorde amhävningar framför sin stora kärlek, medan han sneglade på de lite bättre, lite snyggare brudarna som tränade i hallen bredvid.

Ändå fanns han där som obesegrad etta på min lista i sanslösa fem år. Det är många nätter av fantiserande och många timmar av lyssnande till allehanda tonårsdeppig musik. Till slut fick jag ändå upp ögonen för andra killar. Det blev lite andra snuskigare listor som tog över, jag hade annat att tänka på än en tränare som inte ville ha mig helt enkelt. Jag festade, betalade inträde till köttmarknaden varje fredag, gjorde bort mig, dansade till kass musik och drog hem någon nu som då. Sånt som en gör när en är 18 i Umeå.

Så en kväll när jag sitter på en trapp och undrar vart garderobsbrickan tagit vägen dyker han upp. Han har dykt upp förr på köttmarknaden, så jag tar ingen större notis. Har för länge sedan gett upp. Men snabbt märker jag att det är något annorlunda, han är annorlunda. Inte så att han ser mig, i bästa fall dubbelt i så fall, men han pratar lite mindre servar och smashar och lite mer komplimanger. Jo minsann, han flirtar med mig. Lyckan, han har äntligen fattat att jag är tjejen man ska vara med, jag är genast med på noterna. När han sedan berättar att han och sambon flyttat isär vet jag inte riktigt vart jag ska ta vägen. Han vill att vi ska gå hem till honom, på riktigt säger han det. Det som jag väntat på i flera år. Jag ser min chans att spela svår och säger njaeeeee… Sedan är min onyktra plan att han ska få jobba lite för det hela. Ja, jo på något vis gör han förmodligen ett försök. Ett försök som lämnar en hel del att önska.

Man kan säga typ tusen smöriga fraser till en kärlekskrank tonåring, som ändå skulle gå hem. Man kan skippa att prata och bara köra in tungan. Man kan säga ”jag är kåt ska du inte hänga med?”. Man kan däremot inte säga det han sa.

”Jo men snälla, du är ju trea på min lista över tjejer jag vill ligga med.”

Lite problem med en vuxen man som faktiskt har ligglistor, stort jävla rövproblem att få veta att man är nummer tre. Det fanns ju inget kul alternativ att välja för mig i det läget. Fanns ju bara ett svar som skulle göra att min värdighet var i behåll efter en sån uppraggningsreplik. Sagt och gjort jag tackade nej, reste mig och gick därifrån. Blev förmodligen fullare än någonsin förr, överlycklig över att ens vara med på hans lista, men så fruktansvärt bitter över att han specificerat exakt på vilken plats.

Googlade mannen i fråga för några år sedan för att se vad som blivit av, förtjusningen av att inse att han håller på med fågelskådning. Han kan inte vara aktuell på väldans många ligglistor nu för tiden.

Cecilia Sandström är förskollärare och har tidigare skrivit i Mint om det orimliga i att pressa ut små människor ur minimala kroppsöppningar.

Illustration: Helene Karlsson