Att vara listad

”You’re not on the list, I’m sorry”. Det är kallt, mörkt och jag har precis passerat en lång kö väntande människor och seglat upp framför vakten. ”Are you sure?”, frågar jag. Det är han. Jag ser mig själv moonwalka tillbaka sist i kön. Är inte jättesugen på det. Sen hittar han mig. Tittar upp. Ser mig i ögonen och säger: ”Five names? Are you kidding me? Who needs five names?” Alla mina fem namn står med på listan. Jag är med.

Att vara med på listan är mer än sparade inträdesslantar. Att vara med på listan är att vara en somebody. Ny stad, nytt land och jag trampar i regnet längst bak i klubbkön. Jag och danssällskapet hinner överlägga mer än en gång hur värt det egentligen kommer vara där inne. Väger en timmas dans när vi väl är inne upp frusna fötter och en hundring i inträde? Några killar pilar förbi mig i kön. De är på listan. Jag är en nobody i den här kön. Vem är jag när jag inte är med?

FOMO, Fear of Missing out, sitter som klister på våra fingrar när vi sträcker oss efter mobilen under ett möte eller smsar när vi fikar med en vän. När vi instagrammar, facebookar och släpar oss ut en fredagskväll fast vi inte orkar. En snabb sökning på termen visar att jag inte är ensam. Känslan av att det vi gör här och nu inte är tillräckligt, att gräset är grönare på andra sidan har alltid funnits, men genom ständiga bildflöden av vänner på fest och statusuppdateringar från fantastiska resor förstärks känslan. I en artikel i New York-times berättar grundaren av Flickr, Caterina Fake, hur sociala medier både är grunden till känslan att gå miste om saker, men också hur den kan stilla den. Ekorrhjulet är i rullning och jag skriver upp mig på en lista. Att ha mitt namn på en lista förutsätter inte att jag är aktiv. Huvudsaken är att jag är med.

Var fjärde år är det val till Sametinget, en myndighet under regeringen. 7809 samer är upptagna i röstlängden och får alltså rösta. Jag är en av dem. Eftersom min morfar är samisk fick jag skriva upp mig på röstlängden, trots att jag är uppvuxen på östgötaslätten och inte talar ett ord samiska. Jag får rösta på partier som har hand om rennäringsfrågor, kulturarvsfrågor och andra ämnen som rör samer. Men varifrån kommer önskan från en östgöte att vara listad som same? Att officiellt vara en del av kulturen. Den demokratiska ryggraden tar varje chans att få rösta om något. Men som sagt, jag behöver inte ens rösta för att vara med. Det finns en lista som officiellt vittnar om vem jag är.

Mitt namn står med på klubblistor, röstlängder och välgörenhetsorganisationers namninsamlingar. Det är egentligen bara jag som vet det. Ändå så börjar jag fundera på vad det gör med mig att stå på listorna.  Existensen är flyktig, vi föds och vi dör. I rädslan att missa något, stämplas ”FOMO” i våra pannor. Med ens namn på en lista lämnar vi ett fotspår. Vi blir en del av något. Ett spår av mig blir en del av kampen för mänskliga rättigheter, en länk till mina rötter eller skvallrar om dansanta ben, eller vartfall möjligheten att få vara en del av rummet. ”Who needs five names?” Jag. I’m on the list. Therefore I am.

Julia Märak Leffler gör listor varje dag. De kan till exempel se ut så här: 1.få lägenhet 2.sluta vela över saker 3. köpa biljetter till sommarresor. Eller så här: 1. städa undan och låna bok 2. köpa fancy naturgodis 3. ta tisdagshelg och se på TV-serier istället för att träna.  

Illustration: Linda Vännström

En Kommentar

  1. Pingback: De små livsavgörande valen | Mint