Sakerna

Sabina Ostermark listar fyra saker med fyra minnen.

Kaninhund, vinröd
Kaninhunden stirrade olyckligt på mig från en låda på marknaden vi var på. Marknaden var i den där staden alla svenskar som tillhör min sociala grupptillhörighet åker till. Den var i just den stadsdel som flest såna som mig hänger i. Jag vet att ”såna som mig” kan diskuteras men nu håller vi det generellt och kort tycker jag. Som läsare kan du lägga i detta vad du behagar och huvudpersonen nu är kaninhunden. För i en låda satt den och glodde och jag var tvungen att köpa den.
Jag tyckte kaninhunden bad om något, sa något jag inte kunde höra för att jag inte lyssnade. Egentligen gillar jag inte gosedjur och att köpa ett var redan i själva akten ett bisarrt tilltag. Vännerna skrattade lite men tystnade. För det var, och är väl just det, att något sprött och ledsamt fanns även över mig och det synliggjordes i köpet av kaninhunden. Liksom, ”oookej”. Nu köper hon gosedjur också. Numera bor hen i en sån därn klädgarderob av tyg som en hänger på en klädstång. Kaninhundens hem delas med ett mjukisfår min mamma gett mig. Mjukisfåret har jag ingen känslomässig relation till, men jag tänker att kaninhunden behöver lite sällskap av nåt som kan liknas vid en artfrände.
Jag kan inte möta kaninhundens blick för då minns jag precis hur jävligt allting var när jag var tvungen att ta hand om hen. Därför måste djuret också finnas kvar hos mig. Ja. Det går bra att kanalisera ledsamheter i saker.

Grön kam
Vi var på västkusten. Du köpte en persika som du sa var den godaste jävla persika du ätit i hela ditt liv. Vi gick på en lång rak väg som ledde mot havet. Den amerikanska västkustens hav. När vi kom fram lekte vi med uppspolad tång och fångade intresset hos en liten terrier. Den la sig intill oss och jag minns inte ägaren, bara terriern. Vi såg en mindre karavan av hästar med ryttare som – obs filmiskt – sprängde fram i de högt belägna sandbankarna ovan oss. Det var storslaget. Half Moon Bay. Jag tänkte redan då att jag ska minnas det här. Vi hade med en snubbe som skulle på en spelning på kvällen, men nu på dan var han på familjekalas och hade släppt av oss för att sköta oss själva tills det var spelningsdags. Half Moon Bay var en låtsasstad, vi var i ett låtsastillstånd. På stranden nedanför hästarna hittade jag en grön kam. Det här är Half Moon Bay-kammen nu tänkte jag. På kvällen var vi tidiga till spelstället och i egenskap av exotiska skandinaver fick vi hänga backstage, en parkering bakom en skola, och käka typ den grymmaste veganburgarbuffé jag ätit nånsin. Musiken minns jag inte ett skit av, jag satt på golvet och räknade Vans. Många, många Vans.

Smällpulverpistol
Min syster rökte, hon var rastlös. Märkbart irriterad. Runt oss var damm och sol, rakt fram en gocart-bana. Jag hängde mot staketet och hade hittat ett bra sätt att kila in fötterna mellan spjälorna, men tyvärr var staketet ändå lite för högt för att få ett riktigt bra grepp med armarna. Det var sjukt obekvämt, men nödvändigt. På andra sidan staketet var gocart-banan. I en av bilarna var syrrans pojkvän. Tre saker från den här dan som står ut, den första är att jag ens var där. Varför var jag på High Chaparall med min syrra och hennes pojkvän, att pojkvännen åkte gocart i all jävla evinnerlighet och att jag behövde kissa. Helt sjukt akut behövde jag kissa. Min syster frågade om hon skulle hålla mina ben så som en vuxen kan göra med en som är stor nog för toaletten, men lite liten för att klara tilltaget med att sitta på huk med kläderna fortfarande på. Jag kanske fabricerat minnet av att jag tvekade på grund av vad som hände, jag kan ha hittat på att jag redan innan innerst inne ville ha en mer avskild stund med kissandet. Kissandet med systern som handgripligt stöd började och mitt i allt hör jag fniss och stoj från pojkvännen och dennes polare.. De tjuvtittade när jag kissade, de skrattade. Åh. Skammen. Förlöjligandet.
Smällpulverpistolen från High Chaparall finns inte i minnet från den dan men i den bor allt det andra nu.

Opal
Om du äter dom här domnar tungan av. Örn sa; men köp inte dom där, bara gamla tanter äter dom. Min mormor typ. Klart jag köpte dem. De smakade bensin och mint. Min budget på Island var inte anpassad för Island och jag levde på skyr och tjuvkokade pasta från en säck som fanns hemma hos Örn. Jag var inhyst hos honom eftersom han kände min kompis. Exakt hur de kände varann vet jag inte, men han tyckte att hon såg ut som Björk och jag tror det var ett starkt skäl att umgås. Åtminstone berättade han mäkta stolt att folk verkligen trott att hon var Björk när de sett dem tillsammans. Örn hade en gitarrsamling hemma och han visade upp den som tillhört Björk. Han berättade att han knäckte extra som lärare och minsann, han hade Björks son i en av klasserna han undervisade i. Jag tror inte att han för en sekund fattade hur sjukt tråkigt det var att få allt mätt i Björk hela tiden. Det var som om hela Island krympte. Island i relation till Björk eller inget Island alls, eller jo förresten Damon Albarn hade ju en krog också. Den var vi på såklart. Jag såg ingen Damon. Min och Örns relation fortsatte knixa sig fram och funkade som bäst när vi var med andra och som sämst hemma i hans lägenhet. Han fortsatte tycka att jag var märklig eftersom jag samlade på mig ett stort urval av askar och påsar från Palo/Opal. De är snygga försökte jag. Han tittade tvekande på mig.

Sabina Ostermark är en kulturarbetare som lägger mycket tid på att vara kommunalarbetare och kommunikationsstudent och att arrangera den eminenta litteraturfestivalen Textival. Hon säger så här om att skriva för Mint: ”Skrivandet är något ständigt, okontrollerat och tvångsmässigt som endast i ovanliga fall når större läsbarhet och hamnar i tidskrifter så som Mint. Hurra för att så skett.”

Foto: Sabina Ostermark