Header_otyg.png

Otyg i litteraturen – Stallo

Mint har läst trollromanen Stallo av Stefan Spjut.

En liten pojke rövas bort från en sommarstuga i dalarna 1979. Några år senare fångar naturfotografen Gunnar Myrén något mystiskt på bild, från ett flygplan över norra lappland. Det tycks som om en björn i bildens periferi har en liten figur ridandes på ryggen. Ytterligare tjugo år har gått när fotografens barnbarn Susso, i hela sitt liv fängslad av den mystiska figuren på fotot, råkar på ytterligare bevis på vad hon alltid misstänkt.

Parallellt med Sussos efterforskningar har storgubbarna blivit oroliga på gården där Seved bor. De har rentav haft ihjäl Ejvor, kanske med flit, kanske av misstag, och något måste göras snarast. De andra, som varit med längre än Seved, anser att det är dags att hitta ett nytt barn. Det finns en pojke i Vaikijaur, det hade ett av småskrymten sett.

Den kryptozoologiskt engagerade Susso, till vardags timvikarierande i hemtjänsten och inhoppare i familjens souvenirshop i Kiruna, märker snart att hennes hobby övergår från mild spänning till ren livsfara när ännu en pojke rövas bort från bygden utanför Jokkmokk där hennes viltkamera just fångat en liten gubbe med gula kattögon på bild.

Det som framför allt fascinerar med Stefan Spjuts andra roman Stallo är hur realistiskt det ter sig, det här med att troll finns. Inte bara för att förklaringen till hur de alltid kunnat undgå upptäckt är så pass rimlig, utan också i hur människorna omkring trollen har ett sådant vardagligt och krasst förhållningssätt. Den bisarra medberoendesituation som uppstått av att viga livet åt att blidka gubbar och smått – att vända tillbaka runtkastade bilar, städa i Hybblet, och så förstås att skaffa barn åt trollen att roas av – framstår verkligen som självklar. Så har de väl alla vuxit upp i det och känner inte till mycket annat. De beskrivningar som finns av troll och smått är sällan en allvetande berättares utan mestadels planterade via hur dessa människor själva vardagligt omtalar dem. Det är först en bra bit in i romanen som man börjar förstå trollreferenserna helt.

Starkt kopplat till verkligheten är det också när diskussionen om kidnappning kommer in på hur mycket lättare det är med de svarthåriga barnen som inte så många saknar. “Dom flesta tänker att det är nån släktgrej. Att det kommit släktingar från hemlandet och hämtat ungen av någon obegriplig anledning. Så folk bryr sig inte och inte polisen heller […]”. Rent smärtsamt realistiskt är det hur processen går till att först lura och sedan psykiskt bryta ned den nyss kidnappade pojken Mattias, utan att han ska bli för ledsen och då göra storgubbarna missnöjda med gråt och fördärva allt. Processen går långsamt och snabbt omvartannat, och hjälpen de får av skrymtets telepatiska förmågor är inte det mest obehagliga. “Ju fortare du förstår att ditt namn är Bengt, sade Börje vänligt, desto bättre.”

Trots att allt som händer kring Seved och gården runt Hybblet skildras parallellt med Sussos framsteg saknas inte de vidare mysterierna. Spåren som lämnas via viltkameran och de vittnen som sett Mattias i en bil på byn leder snart mot södra Sverige, och ynystas upp i en lång bakgrundshistoria som givetvis innefattar kidnappningen av pojken Magnus 1979, men också, mindre förväntat, ett kryptozoologiskt intresse hos den gamle Barnens brevlåda-programledaren “Farbror” Sven Jerring, som i sin tur upptäckte mysterier kring trolltecknaren John Bauer själv. Det kunde verkligen ha spårat ur där, men gör faktiskt inte det. Eventuellt för att både trollen och deras medberoende människor är dem på spåren och stämningen därmed förblir mer mörk än dråplig.

Spänning och irrationell realism samsas också med ett fantastiskt språk. I såväl dialog som berättande är språket påtagligt norrländskt, vilket även skapar en stämning där uttrycken kring trollen, deras arter och beteenden, görs helt naturliga även för den som inte har full koll på nordisk eller samisk oknyttsterminologi. Namnen på storgubbarna är också lika delar vackra och skräckinjagande, som Skabram eller Luttak. Det mesta småskrymt har inte namn, inte som människor har någon nytta av åtminstone, men det gör dem inte mindre värda respekt. Den lille gubben som genom Susso blir känd som Vaikijaurmannen har förvisso ett eget namn, och han spelar ihop med fler av trollens invigda en mer komplicerad roll än en först kan tro.

Kommentera