Header_har.png

En lika naturlig känsla som glädje

Jovanna Eriksson

För tre år sedan satt jag skakandes i min säng efter att ha sett en fransk tortyrfilm.
Jag mådde fysiskt illa och vindruvorna som jag åt gick inte ner i magen. Jag såg i tunnelseende och gick som en zombie för att ta en cigarett. Jag ringde mitt ex och bad om att bli tröstad. Han tröstade mig inte. Jag la argt på och stirrade länge ut på himlen från balkongen, med blicken fokuserad på just ingenting. Jag ville kräkas. Filmen var något av det bästa jag sett.

Några dagar senare var jag på en skräckfilmsklubb i stan där en tjej förbannat sa: ”Vilken fruktansvärd film, varför ska tjejer alltid behandlas så i film? Så jävla vidrig!”

”Jag älskade den!” ropade jag intensivt, samtidigt som jag tittade ner mot marken och skämdes över vad jag precis sa.

Scenerna var långsamma och intensiva. Extrema tortyrscener med närbilder på vackra unga tjejer i svår plåga. Någon vecka innan hade jag hört talas om filmen och fick berättat för mig att filmfestivaler inte ville visa den. Min haka ramlade ner mot marken och en euforisk känsla strömmade över mig.

Jag har varit skräckfilmsälskare sedan jag var tio år. Idag är jag 26. Jag försökte under en föreläsning en gång berätta om filmen, och om skräckfilm i sig. ”Jag älskar tortyrfilm”, sa jag entusiastiskt. Mina vänner fnissade, de känner mig. De andra verkade snarare obekväma.

Jag föreslog att de skulle få se ett klipp ur filmen. Ingen ville.

Plötsligt hände det. Jag skämdes. När jag med mitt nörderi fick möta verkligheten kände jag mig konstig. Att förklara att jag som empatisk person gillar sjuk film blev otäckt. Att jag under skräckfilmsklubben hurrade över att jag älskar en film där människor torteras och slaktas kändes … obekvämt.

Fråga mina vänner: jag är empatisk, glad, fnittrig och knäpp. Jag håller mina vänner i handen när de gråter, kramar ledsna katter och blir förbannad över vita kränkta män. Jag är en evig optimist och en stark feminist, jag bryr mig om människor andra inte ser och gråter när jag ser en ledsen och deprimerad person prata ut hos Oprah Winfrey. Jag skulle kunna bli kompis med en spindel och spendera resten av mitt liv fnissandes med Leslie Knope.

Ända sedan jag var ett litet barn har min empatiska förmåga gjort det både enkelt och svårt för mig. Att känna är nog det absolut bästa jag vet. Även om det innebär att bli så rädd att jag tappar andan eller blir så lycklig att världen känns som fluffiga moln och blommiga sommarängar.

Det var inte förrän jag presenterade mitt skräckfilmsengagemang för andra som jag förstod att det för alla inte är lika självklart att tycka om att bli rädd. Jag har inga problem med det, jag drivs framåt av det. Mitt känsloregister ger mig möjlighet att våga känna rädsla, något som jag märker många flyr illa kvickt. I slutändan är det en lika naturlig känsla som humor och glädje. Därför är det inte alls konstigt att jag gillar skräck. Jag kan skakas över hur vidriga filmerna är, över hur regissörerna tänker, men också fascineras över de utomordentligt snygga scenerna, hur man genom specialeffekter kan få otäcka scener att se så realistiska ut. Martyrs heter filmen som fick mig att tappa andan.

Jovanna Eriksson är reklamstudent och bor med tre snygga killar, två av dem är katter.

Illustration: Peter Lundgren

Related Posts

2 Kommentarer

  1. Robert

    Jag gillade också filmen, den var verkligen omskakande. Jag kan förstå vad du menar, att den skalar av och blottlägger ren fasa inför det man ser är i sig en upplevelse, som en känsloresa. Strunta i de andra. Själv är jag inget skräckfilmsfan i omfång, men en del filmer sticker ut och ger mer än vad man väntar sig av genren som helhet.

  2. malin

    åh, älskar martyrs!!! riktigt genomobehaglig utan att bli för splattrig liksom.

Kommentera

*