Header_sorja.png

Gillar du skräckfilm så gillar jag inte dig

Tobias Boström

Vänner och bekanta som gillar skräckfilmer – jag har ett enkelt och tydligt budskap till er: det är slut. Över. Punkt. Finito. The jävla end of vår relation.

Det kanske låter hårt, att säga upp hela bekantskapen på grund av en populärkulturell preferens. Men jag är trött att behöva komma med ursäkter och svepsjäl varje gång ni står där och viftar på svanskotan med någon jävla Saw-box i handen.

Jag må ha döljt det väl, men nu måste jag vara ärlig: Jag hatar skräckfilm. Verkligen hatar det.  Jag vill inte drömma mardrömar, jag vill inte rycka till för att telefonen ringer och jag vill definitivt inte utveckla en onaturlig rädsla varje gång jag hör en kirurg som bryter på tyska.

Ska jag vara helt ärligt ser jag hellre ett ihopklipp av alla sexscener från HBO-serien Girls tillsammans med min mamma än att dela popcornskål framför en skräckfilm med någon av er igen.

Kommer ni ihåg när dejtingsajten OkCupid jämförde data på vilka av sajtens kärlekstörstande-profiler som faktiskt slutade i långvariga förhållanden? Det visade sig ju att det var tre frågor som stack ut. Hade båda svarat samma sak på dem så hade man betydligt högre chans till att bli ett stabilt par. Frågorna var “har du någonsin rest själv utomlands”, “skulle du ge upp ditt nuvarande liv för att segla runt på en båt i ett år” och, ja ni kan ju gissa, “gillar du att titta på skräckfilm”.

De två första är ju ganska enkla att se igenom, den första handlar om hur självständig man är, den andra om sitt behov av stabilitet. Två grejer som säker är bra att matcha om man ska vara ihop. Den tredje har inget djupare gömt bakom sig, det handlar bara om detta enda: det finns människor som gillar skräckfilm och så finns det dom som inte gör det. Och de sorternas människor borde helt enkelt inte beblanda sig med varandra. Överhuvudtaget.

Som jag ser det finns det endast två möjligheter när man kollar på skräck:

1) Man blir inte rädd – alltså var hela filmen en waste of time och man kunde gjort något vettigare som att knyppla eller kolla på streamad porr.

2) Man blir faktiskt rädd – och vad fan är poängen med det? Vem vill bli rädd, vad har det för egenvärde? Det är ju fan inte normalt att frivilligt sätta sig i en situtation där man blir rädd.

Nu när jag tänker efter är det kanske enklast om vi delar upp Sverige i två delar. Vi kan dra ett streck i marken lite ovanför Sundsvall. Och så kan ni skräckdiggare ta och bygga ert horrorsamhälle utan belysning där uppe och springa runt och säga “Bu!” till varandra  – och vi normala människor kan leva vidare i en värld där vi inte har ett behov av att bli rädda på konstgjord sätt. Fortsätta ha sunda nattdrömmar och spara vårt adrenalin till något viktigt.

Men fram tills den drömmen blir verklighet så är det nog bästa att vi håller oss på replängds avstånd till varandra, så slipper jag iallafall att sitta och smygblunda i 90-minutersomgångar och skylla på att jag har smala ögon på grund av pollenallergi.

Tobias Boström är en frilansande skribent/reklamkille som bloggar på den där bloggen som en gång i tiden hette ”Mitt eget jävla narnia”.

Illustration: Linda Vännstrom

Related Posts

2 Kommentarer

  1. Word.

    *nygift med annan skräckhatare*

  2. Inga som helst fördomar mot Norrland här inte! ;)

    (Men kul ändå!)

Kommentera

*