Header_har.png

Spöken, zombies och kitsch

Emelie Gunnarsson

Emelie Gunnarsson listar sina fem bästa skräckfilmer.

Jag har två tydliga minnen av skräck från min barndom. Skräckminne ett: Sju år gammal smyger jag upp mitt i natten, gömmer mig bakom soffan i vardagsrummet där mina föräldrar tittar på tv. På skärmen ser jag hur Linda Blair hugger sig i skrevet med ett krucifix för att sekunden senare vrida huvudet 180 grader. Det blev inte mycket sömn för min del den natten. Eller det året. Skräckminne två: Jag ligger vaken i min säng, i mitt lilla rum medan vinjetten till maffiaserien Bläckfisken ljuder genom mitt föräldrahem. En suggestiv stråksymfoni som gav mig lamslående domedagskänslor innan jag ens visste vad ordet betydde.

Dessa två upplevelser sådde ett frö och formade ett intresse för skräck som gjort att jag än idag, 20 år efter att jag satt bakom den där soffan och utsattes för Exorcisten, letar efter den perfekta skräckfilmen som lyckas frammana just den där lamslående känslan. De flesta filmerna inom genren är inte ens i närheten men ibland hittar man små guldkorn, där skaparna har insett att skräck inte mäts i antal lemlästade kroppsdelar per bildruta, utan i hur väl du kan relatera till det som sker. Görs det en film med klippdockeplatta karaktärer spelar det ingen roll hur många djävulsbesatta tonårstjejer du slänger in i handlingen – ingen kommer bry sig ändå. Så, med denna hemsnickrade och totalt ovetenskapliga analys yttrad tänkte jag ge er
fem av mina absolut bästa guldkorn.

1) Them. Denna rumänska rysare om ett kärlekspar som är fast i sitt hus, trakasserade av något okänt, är endast 77 minuter lång. Det är ett effektivt grepp som definitivt bidrar till den koncentrerade panikkänslan man känner igenom i princip hela filmen. När helvetet väl börjat finns det inte en enda scen där du får unna sig själ att ”slappna av”, när naglarna är nedbitna är det nagelbandens tur.

2) A tale of two sisters. I kölvattnet efter japanska Ringu gick det inflation i spökhistorier med lynniga flickebarn i nattlinnen, trassligt hår och ryckigt rörelsemönster. Det här är definitivt en av de mer lyckade. Två systrar kommer hem efter att ha varit inlagda på psyket sedan deras mamma tog livet av sig. De har det inte lätt. Utöver det uppenbara traumat måste de nu även försöka förhålla sig till sin sadistiska styvmor och som inte det vore nog: på natten stryker ett osaligt spöke omkring i huset. A tale of two sisters genererar inte den där svettigt pulshöjande skräckkänslan, utan en mer smygande variant. Framför allt är den ett gåtfullt och vackert mästerverk.

3) Insidious. Kan man sin skräckhistoria finns det oräkneligt med referenser i denna film som man vid första anblick lätt vill avfärda som dussinskräck. (Något man dock motvilligt får omvärdera redan under de snygga förtexterna) The Omen, Poltergeist och Huset som Gud glömde är några av de filmer som det stulits skamlöst ifrån. Men det är faktiskt fruktansvärt obehagligt i all sin klyschighet. Många kritiker har invändningar mot den andra halvan av filmen, som blir lite pajig men jag har extremt mycket överseende. Detta är skräck-kitsch och den totalt osofistikerade stilen är bara befriande.

4) Shutter. Att ingen har upptäckt vilken otrolig potential mörkerrum har i skräckfilm, innan Shutter (reserverar mig för att jag har helt fel här), är för mig en gåta men bättre sent än aldrig. En fotograf och hans tjej kör på en kvinna som spårlöst försvinner, men som sedan mystiskt dyker upp på hans foton. Det hela utvecklar sig till en mycket tragisk historia med en slut-twist som skulle få M Night Shyamalan att gråta ungefär lika mycket som vi andra grät när vi råkade se The Happening.

5) Rec. En allmän hållning till found footage är att det är ett utslitet grepp inom skräckfilm men den inställningen ersätts rätt fort av pur skräck när människorna i ett helt lägenhetskomplex förvandlas till zombies och allt filmas av ett kamerateam. Precis som i Them rör det sig om knappt en och en halv timme och precis som i Them infinner sig en klaustrofobisk känsla som man knappast skakar av sig bara för att filmen råkar ta slut.

Emelie Gunnarsson gillar, förutom skräckfilm, rödvin och har sisådär 840 följare på twitter.

Illustration: Astrid Linnea Andersson

Related Posts

Kommentera

*