Header_var.png

Verklighetens monster

Anna Östman

Det kryllar i kulturen av ofattbart aggressiva och smarta monster. Ofta är de inte bara arga utan också gigantiska, jämfört med sina släktingar från verkligheten. Men rotar man lite i arkiven och raggar upp några arkeologiska undersökningar, så är det lätt att förstå hur idén om dessa varelser föddes från första början.

Storfotad jätteapa
Många filmer om Yeti, Sasquatch och Bigfoot har producerats. I en av de senaste, Letters from the big man, är det inget blodtörstigt monster som porträtteras, utan ett djur som är nyfiket, men försöker passera obemärkt. I Animal planets dokumentärserie Finding Bigfoot letar ett team på fyra personer efter stora primater i de nordamerikanska skogarna. Tintin träffar en yeti i Tibet och i Beastie Boys musikvideo Triple Trouble letar Bigfoot upp trion med hjälp av internet och kidnappar dem.

Tre arter av släktet Gigantopithecus har hittats i östra Asien och är det djur som liknar Bigfoot mer än någon annan primat. Den anses vara närmast släkt med orangutangen och kan ha varit dubbelt eller tre gånger så stor som en gorilla. Det diskuteras fortfarande om den gick upprätt eller på alla fyra, eftersom höftben ännu inte har hittats.

Tentakler och fotbollsögon
Efter en provsprängning av atombomber föds ett bläckfiskmonster i It Came from Beneath the Sea från 1955. Dödens tentakler från 1977 presenterar ett liknande hot och 2006 kunde vi se Cory Monteith i Kraken. Kraken är ett jättemonster i norsk och irländsk folktro, som bor på havets botten. Den är så stor att den kan sänka skepp och har i beskrivningar ofta tentakler. Kraken fick datoranimerat liv i både Pirates of the Caribbean-filmerna och Clash of the titans. H. P. Lovecrafts Chtulhu har tentakler på huvudet och när han vaknar från sin slummer och återvänder till världen ska han förinta mänskligheten. Flera band i de många metal-genrerna har skrivit låtar om Chtulhu och han medverkar i säsong 14 av South Park.

De största tentaklerna som hittills har hittats av biologer sitter på jättebläckfisken Architeuthis och på kolossbläckfisken Mesonychoteuthis hamiltoni. De allra största jättebläckfiskarna tros bli 13 meter långa. Vissa forskare tror att kolossbläckfisken kan bli ännu större, men fler är eniga om att den är åtminstone tyngre och mer massiv än jättebläckfisken. Kolossbläckfiskens ögon är de största som har uppmätts på ett djur och blir stora som fotbollar.

Med näbbar och klor
Idag kan vi på sin höjd förlora något enstaka hårstrå eller vår värdighet när en arg tärna eller labb attackerar. Det är med andra ord inte precis något ”Fåglarna”-scenario. Flygande jätteörnar återfinns däremot i Tusen och en natt, hos Marco Polo och i vediska och andra österländska skrifter.

Helt nära inpå människor levde den flygande rovfågeln moaörn eller Haasts örn. Den robusta bakhållsjägaren med vingspann på upp till tre meter fanns på Nya Zeelands nordö och jagade helst den ännu större jätte-moan. Eftersom människor bodde på ön samtidigt som Haasts örn, för bara några hundra år sedan, så spekuleras det i media ibland att den skulle ha kunnat äta även oss. Inget bevis för att den skulle ha varit människoätare har någonsin hittats, men dess överraskningsförmåga och tigerlika klor var säkert ett hot för de första maorierna.

Terror bird gästspelar bland annat i filmen 10 000 B.C. och i filmatiseringen av Jules Vernes Den hemlighetsfulla ön från 1961.

Phororhacos, eller ”terror bird” som de ibland kallas på engelska, levde så sent som för 14 000 år sedan i södra delarna av Argentina och Chile. Den kunde inte flyga, men blev upp till tre meter hög och hade en enorm näbb. Flera liknande arter har också hittats i Nord- och Sydamerika och de utgjorde toppen av näringskedjan. Ingen vet säkert hur de jagade, men det spekuleras om att de bland annat använde den spetsiga taggen längst ut på näbben för att hugga ihjäl bytet.

Storkäftad megafisk
Steven Spielberg gjorde enorm succé med Hajen på 1970-talet. Med framgången följde ett kanske oväntat men ändå betydande hatvåg mot vithajar. Sedan dess har brutala fisketävlingar och kommersiellt fiske gjort att en tredjedel av världens hajarter nu är hotade. Som tur är blev fler också intresserade av dessa broskfiskar på grund av just Hajen och idag bedrivs det betydligt mycket mer hajforskning än för 40 år sedan.

En hajart som krymper Hajen-exemplaret är vithajens förhistoriska släkting Megalodon. Hajar är broskfiskar och därför hittas nästan aldrig andra fossiler efter Megalodon än tänder och käkar. Det som forskarna kan enas om är att den hade de största tänderna bland alla hajar som funnits. En vithaj blir normalt 4-5 meter, och individen i Hajen beskrevs vara 7,5 meter. Vår största haj, valhajen, blir runt 10 meter och den förhistoriska Megalodon uppskattas av de flesta ha varit 16 meter.Den dog ut någon gång under Pleistocen-eran då människan hade lärt sig att gå upprätt, att använda verktyg och kontrollera elden.

Anna Östman är en fågelskådande webbredaktör med en soft spot för sci-fi.

Illustration: Emma Nordung

Related Posts

Kommentera

*