Den sminkade ensamheten

”Vad gör du när ingen ser?” var en stående fråga i någon tjejtidnings kortintervju på sista sidan i tidningen. Det var alltid en så kallad ”hunk” som fick frågan och svaret var alltid något väldigt uppenbart, som ”sjunger med till musik”. Det speciella med frågan ”vad gör du när ingen ser” är att alla förväntas göra ungefär samma sak. Det är som om samhället har fostrat samtliga människor till att vilja göra exakt samma sak när ingen ser, vilket är en paradox i sig för det går ju inte lära sig. Man kan ju egentligen inte veta vad man förväntas göra då man aldrig kan vara med någon annan som är själv för då är man ju helt plötsligt inte själv längre. En förklaring skulle kunna vara att det är nedärvda beteendemönster som härstammar från grottmänniskorna men jag ställer mig högst kritiskt till om grottmänniskorna verkligen spelade luftgitarr till senaste P3-hitten och ego-googlade sitt egna namn när de fick ha grottan för sig själv.

Frågan är om alla verkligen gör samma saker när de är ensamma? Den frågan går ju inte att svara på då de flesta, eller i alla fall samtliga hunkar i tjejtidningen intervjuserie, verkar vilja ge sken av att de gör samma saker när de är ensamma. Det här säger dock egentligen ingenting om vad människor verkligen gör. Vissa frågor har socialt överenskomna svar och om man inte vill verka sjuk i huvudet så är det bäst att bara säga vad folk förväntar sig att höra. På frågan ”Vilken är din högsta önskan?” bör man helt enkelt svara något storslaget och långsiktigt. Om man är med i tävlingen Miss Universum bör man svara ”fred på jorden” om man inte är med i Miss Universum så bör man undvika att svara det för annars uppfattas man som en person som vill vara med i Miss Universum (alternativt skriver ”Carpe Diem” på väggen hemma). Det skall dock poängteras att man ändå inte ska tro att det går att komma undan med vilket svar som helst, om ”fred på jorden” känns för platt så känns svaret ”en hyresrätt med kakelugn och takrosetter till låg hyra” för kortsiktigt och självcentrerat.

Samma problematik finns för frågan ”Vad gör du när du är själv?”. Att svara något som man faktiskt kan tänkas göra är inte intressant, att säga: jag diskar, viker tvätt och streamar någon gammal säsong av Entourage är så ärligt, diskbänkrealistiskt och ointressant att ingen vill veta. De flesta människor vill att folk ska göra något riktigt frapperande när de är själva, vilket ställs i kontrast till att folk gärna vill berätta och upplysa hela världen om allt roligt och kreativt som de tar sig an. Om man är orolig att någon skall missa att man lagar långkok eller skriver på nästa generationsroman så fort man har en stund för sig själv så finns idag de moderna hjälpverktygen Twitter, Instagram och Facebook. De här mediekanalerna fullkomligen svämmar över med texter om ambitiösa fritidsintressen och bilder på perfekta surdegsbröd som tagit minst en halv arbetsdag att färdigställa. Enda problemet med rapporteringen via de sociala medierna är att de egentligen endast är ytterligare ett sätt att framställa sig själv som intressant, rolig men kanske främst normal. På samma sätt som vi skolas in i att svara på ett visst sätt när någon frågar oss vad vi gör när vi är själva så har vi lärt oss att endast visa upp valda delar av vår ensamhet på Twitter, Facebook och Instagram. Samtliga av dessa delar är givetvis både fotogeniska och vinklade på ett sådant sätt att det klart och tydligt framgår att vi njuter av ”få lite tid över till oss själva”. Konsekvensen av det här blir att de flesta lyfter fram precis samma fritidsintressen och maträtter vilket i längden blir ungefär lika varierande som hunkarnas svar i sistasidesintervjun.

Emma Karlsson har precis avslutat någon slags ”off season” ledighet/semester som hon till stora delar har spenderat själv men ändå lyckats att hålla sig från att ego-googla sitt namn (då det känns lönlöst om man heter just Emma Karlsson). 

Illustration: Sara Forsberg