Header_otyg.png

En ensam flaskpost i rymden

Vad har ett skeppsvrak och en rymdsond med varandra att göra?

 

Det är varmt. Utan att ha varit på särskilt många grekiska öar vill jag säga att Amorgos är en typisk sådan. Vita fyrkantiga hus vilar i kluster mot de enkla betonghamnarna i kustbyarna. På dagtid är det bara de som jobbar, amorgianerna eller vad de kallas, som orkar vara oskyddade i solskenet. Branta berg reser sig från varje kust, och husen tunnas snabbt ut längs med deras backar. Över ön färdas man via vägar som slingrar sig kring bergen, upp och ner efter branta krön, och ibland vågar de sig upp på en kam. Jag och min flickvän Linnea passerar så andäktigt vi kan dessa vyer, burna av en envist kämpande fyrhjuling.

Under vår upptäcktsfärd genom den 260 kvadratkilometer stora öns södra del stannar vi upp vid den lilla bukten Livero. Där vilar Olympia, ett skepp som 1979 sökte nödhamn här efter att ha gått ut från Cypern. Utan att någon människa kom till skada lade hon sig där till vila. Ryktet på ön säger att hon hade smuggeldroger i lastrummet. Hon är kanske 30, 35 meter lång, och om hon inte blivit en rostig turistattraktion på en underbar grekisk ö hade hon nog inte fått någons ögonbryn att gå i taket. Ett klassiskt mindre fraktfartyg, med en överbyggnad på tre våningar i aktern, en kranbeklädd mast något innan fören och två eller tre större lastutrymmen i mellanskeppet. Nu, många år av vågor senare, har hon emellertid bara för och akter kvar. Frånsett några rostiga pålar som sticker upp ur den grunda sandbottnen är det bara tack vare enkel slutledningsförmåga man inser att de båda delarna en gång hört ihop.

Mamma facebookkommenterar senare på kvällen min uppladdade bild av Olympia: Jack – det där är typ sinnebilden för allt vad du tyckte var allra mest fascinerande när du var yngre!!! Den fascinationen har knappast mattats av under åren. Bara tanken på skeppsvrak kan få mig att ligga sömnlös för att, i vad jag närmast skulle beskriva som ångestattacker, föreställa mig ensamheten, den rostiga livsfaran och spåren av det avbrutna vardagslivet ombord. Jag rannsakar ofta mig själv för att försöka få reda på vad min maniska besatthet i vrak bottnar i, men kan inte säga att jag någonsin förstått. Kanske är det det monumentala misslyckande ett skeppsvrak innebär, ett bevis på att inget av människan ännu konstruerat kan rädda henne från en stundande undergång. Eller så är det just ensamheten, att resterna av en tillvaro nu förtvinar helt utlämnade till sig själv och naturens krafter. Jag vet inte.

På kvällen äter vi en fantastisk middag på restaurang, köper en flaska vin i en affär och promenerar hem till hotellrummet. Linnea hinner nätt och jämt smaka på vinet innan hon somnar. Laptopen i vår säng spelar ett avsnitt av Carl Sagans TV-serie Cosmos: A Personal Voyage. De timslånga avsnitten är långsamma och eftertänksamma, som gjorda för att somna framför. Men själv har jag aldrig haft problem med att hålla mig vaken till Sagan, hans säregna berättarröst och hans fascinerande tankegångar. I slutet av avsnittet kommer han så in på Voyager 1. Rymdsonden, som skickades upp bara ett par år innan TV-serien producerades, är efter genomförande av Sagan prydd av en guldskiva där bilder och musik från jorden sparats. Skivans livslängd är beräknad till en miljard år, och Sagan beskriver i Cosmos hur Voyager 1 i och med guldskivan blir en flaskpost, utkastad i den kosmiska oceanen. Ifall Voyager 1 någonsin stöter på intelligent medvetande där ute ska den kunna presentera sig.

Flaskposten Voyager 1 har seglat i sin enastående tomhet i över tre decennier nu. I somras kom nyheten att den äntligen, nästan 15 år efter att visionären Carl Sagan dött, kanske nått vårt solsystems yttre gräns. ”Data som Voyager 1 sänder tillbaka visar att den har kommit till en ny typ av omgivning, där förhållandena förändras hastigt” skriver DN, och fortsätter, ”Baserat på de nya uppgifterna tror man nu att farkosten närmar sig heliopausen, som ligger vid gränsen där vårt solsystem tar slut.” Det är det första och, förmodligen för en lång tid framöver, enda vi lyckats skicka ur vårt egna solsystem. Med sina snart 20 miljarder kilometer tillryggalagda från jorden blir Voyager 1 för mig ett sorts skeppsvrak in absurdum.

Dess monumentala ensamhet är många gånger större än Olympias, men ändå kommer hon vara nedslipad till atomer långt innan Voyager 1 ens känner av påverkan av sin omgivning. Om den någonsin gör det. I åtminstone åtta år till kommer Voyager 1 orka skicka data om dess omgivning tillbaka till, och om inget oförutsett inträffar kommer den för evigt fortsätta färdas framåt. Sedan du började läsa den här texten har Voyager 1 tillryggalagt en sträcka motsvarande den mellan Stockholm och nordpolen.

Men den mest svindlande tanken för mig är ändå att trots detta avstånd, denna dans in i evigheten, existerar fortfarande Voyager 1. Bevisen kommer dagligen i och med datan som den skickar tillbaka. Voyager 1 finns, jag skulle teoretiskt sett kunna slå mig ner på sonden, klappa om dess hölje av aluminium och kanske blåsa rymddammet av den 3,7 meter stora parabolantennen. Men den mördande verkligheten är att i samma sekund som jag materialiserades på rymdsonden hade jag sprängts av rymdens vakuum, frysförpackats av dess tomma köld, förvridits på tusen andra sätt som jag inte känner till och slutligen lämnats ensam i rymden. Den kontrasten, mellan min egen fåniga sårbarhet som människa och den eviga och orubbliga konstanten som Voyager 1 nu utgör, är för mig nästan lika konkret som Olympias rostiga akter där den står och förvittrar bara någon mil från mitt hotell. Den gör att jag nästan förstår hur stort ord tillvaro egentligen är, då det kan appliceras på mig vid mitt cafébord såväl som på något som inträffar miljontals mil härifrån. Bara nästan, dock. För jag vet inom mig att det är för stort för att på riktigt förstå. Det är också paradoxalt nog så stort att vi ofta missar det bara därför. Som en tappad sedel på gatan utanför en bank fångar små konkreta saker människans uppmärksamhet outsinligt mycket lättare än stora ogripbara.

På vägen tillbaka från Olympias vrak, under den varma eftermiddagen ett par timmar innan min flickvän somnar ifrån både Carl Sagan och sitt vin, bråkar vi. Det var om någon skitsak, hon var orolig för mig när jag skuttade omkring på de branta klipporna för att kunna fotografera varje tänkbar vinkel av skeppsvraket, och jag störde mig på att hon inte lät mig ta den tid till fascination som jag behövde. Vi försöker förklara oss, bete oss som mogna människor, men svetten och irritationen överväger och det blir två monologer som brottades om rampljuset av att ha rätt. Gnabbet leder mina tankar bort från Olympia, och jag hinner aldrig fullborda mina funderingar. Det lilla, outsinligt meningslösa, blev plötsligt första fokus.

När hon sover googlar jag Voyager 1. På första resultatsidan dyker en välkänd kristen bloggares version av rymdsondens livsberättelse upp. ”Trots att den har färdats så långt så har den inte hittat några utomjordingar. Detta, kommer den naturligtvis inte heller att göra” skriver han och fortsätter, efter en radbrytning som gör klart att sanningen nu följer, ”Gud har skapat människor till sin avbild, på jorden.” Ni kan tänka er fortsättningen. För den kristne bloggaren är de mäktiga avstånden och oerhörda implikationerna inte vatten värda. En idé som existerat i mindre än en miljondel av ett ögonblick i förhållande till universums ålder skymmer hans sikt på samma sätt som mitt och min flickväns oansenliga och snart bortglömda bråk skymmer vår. Om ytterligare ett ögonblick i universums oändliga natt kommer allt ha försvunnit, vi, Olympia, bloggaren och hans religion. Voyager 1 är då inte längre mänsklighetens ensammaste representant. Utan kanske vår enda kvarvarande.

Människan skjuter sin dödlighet åt sidan till förmån för en sten i skon. Vad annars kunde hon göra? Dagen går mot kväll, de branta bergen på Amorgos verkar inte beröras av hettan.

Jack Werner är internetreporter på Nyheter24, och räds inte att smutsa ned stövlarna med närstudier av Flashback.

Texten har tidigare publicerats i Miss World.

Illustration: Camilla Östberg

En Kommentar

  1. Pingback: Det bästa jag gjort | Kwasblogg

Kommentera