En ensam väntan

Det första är lukten. Den emanerar från väggar, golv, kläder, lakan, gardiner, bestick, personalens hår. Egentligen är den inte längre en lukt, den är lika mycket en del av byggnaden som tegelstenarna och armeringsjärnen.

Det andra är de nittiotalsgula väggarna och de brunröda klinkerplattorna som ligger i trapphuset, accentuerade av blåa ledstängerna som följer oss på vägen upp till tredje våningsplanet. En dam sitter på sin rollator precis vid trappavsatsen och blänger. Hon är grå. Håret, huden, kläderna, ögonen och hon rör inte en min när vi tränger oss förbi. Jag trycker på dörr-öppna-knappen, den plastiga smällen, det sugande, väsande ljudet när den öppnas. Vi går in.

Det tredje är plastmattan med den oklara mönstringen som utgör golvet på avdelningen på tredje våningen. En ung kvinna i ”Foppa-tofflor” och vita luftiga byxor susar förbi. Vi hälsar tillbaka men våra hej träffar hennes rygg.

Det är en bredare dörr än normalt, en skjutdörr förstår jag, när min bror öppnar den. Det är varmt i rummet, några grader mer än vad som är bekvämt. Jag känner att jag svettas i armhålorna. Det är sommar.

Rummet är omärkligt uppdelat på hall och övrigt. Hon sitter i övriga delen, i en fåtölj framför en tv, som står jämte en säng, som står jämte ett sängbord som det står fotografier på. Jag ser mig själv som liten. SVT är på och dagens tablå rullar sakta nedåt i en jämn fart mot en orange bakgrund. Ljudet är avstängt eller om det inte är något ljud inlagt. Hon, min mormor, har inte märkt att vi har kommit. Hon sitter där i sin fåtölj som en avstängd robot. Utanför hennes rum rusar sköterskor fram, bilar kör på gatorna, folk samtalar, skrattar, gråter, älskar och hatar men här inne, på de här trettiofem kvadratmetrarna händer ingenting.

Min mamma går fram och ställer sig mellan tv mellan tv:n och fåtöljen. Det tar någon hundradels sekund men sen ser jag hur kroppen skälver till och ansiktet som spricker upp i ett stort, stort leende.

”Ser du vilka det är?”, frågar mamma.

”Ja”, säger mormor.

”Vilka är det då?”

”Det är Johan och Oskar.”

”Ja, det hade du koll på.”

”Nej, jag chansade.”

Vi är där en timme. Vi pratar. Hon vill komma ihåg men jag ser lögnen i de blanka ögonen när hon säger att hon gör det. Hon förstår hon har förändrats, att något är annorlunda men hur mycket hon än kämpar kan hon inte förstå varför. Hon blir tyst. Vi ställer frågor men alla gemensamma referenser är borta. Vi har blivit främlingar inför varandra.

Det blir dags att gå. Vi kramas. Vi går. Vi skjuter igen dörren.

Och medan vi går tillbaka på plastgolvet, nerför klinkerstrappan, ut genom lukten mot bilen på parkeringen gör jag allt för att inte tänka på hur hon sitter där i sin fåtölj, dag efter dag, avstängd, i väntan på döden.

Johan Lind är copywriter. Och så gillar han att fotografera. Och att twittra.

Illustration: Lidia Blomgren