Bara en är värdig

Om B-film, svärdsfäktning och hundratals år av ensamhet.

Det är 1500-tal i Skottland och Connor MacLeod (spelad av Christopher Lambert) har precis överlevt ett svärdshugg rakt i magen. Han borde vara död, och därför förvisas han av sin klan och sin by, som är övertygade om att han slutit avtal med djävulen. Tidshopp till idag. MacLeod lever i New York 1986, efter att i över 400 år lärt sig överleva som odödlig. En tyst kamp utspelar sig mellan honom och hans få likar, där det enda sättet att ha ihjäl varandra är att hugga huvudet av motståndaren. Till slut får bara en finnas kvar, och det vore nedrigt för både MacLeod och mänskligheten om det var den rakt igenom onda stäppvilden ”The Kurgan”, för  det sägs att krafter nog att regera världen tillkommer den som blir ensam kvar.

Highlander är alltså filmserien om en bunt odödliga människor som går omkring och kapar huvuden på varandra, eftersom ”there can be only one”. Oklart varför, men den mystiken är också en del i konceptets charm. Att Sean Connery spelade en biroll och att Queen stod för ett specialskrivet soundtrack till den första filmen, som frasen ”A kind of magic” faktiskt kommer ifrån, bidrog säkert också till både framgångar och senare kultstatus. En TV-serie i sex säsonger om Connors klansfrände, Duncan ”Mac” MacLeod, som även sändes i SVT i Sverige, spelades in på 90-talet och ända in på 2000-talet fortsatte uppföljare till filmen spelas in och släppas direkt på DVD.

Det är en märklig upplevelse att återse sina gamla pojkfavoriter i vuxen ålder. Tyckte jag verkligen att det här var det häftigaste som fanns? Nog för att en nördig tolvåring måste älskat orgier i svärdsfäktning och övernaturliga krafter, tillbakablickar till alla möjliga tider och den hisnande fantasin att få leva sjukt länge, men i jämförelse med dagens fantasystandard sedan Sagan om Ringen var Highlander en ren B-film. Inte bara vad gäller specialeffekter.

I jämförelse med uppföljarna är den första dock ett mästerverk. Redan Highlander II är så dålig att den på Wikipedia kallas en av historiens sämsta filmer. Eftersom MacLeod i slutet av ettan blev solo bland de odödliga gjorde man kovändningen i tvåan att de odödliga är … rymdvarelser från planeten Zeist. Nya kan komma till jorden när som helst så att hela kampen börjar om, och plötsligt återuppväcks Ramirez (Sean Connery), som blev av med huvudet redan på 1500-talet, bara genom att MacLeod ropar hans namn riktigt, riktigt ångestfyllt. Grundkonflikten är dessutom inte längre kampen mellan odödliga, utan att ett profithungrigt företag i den mörka framtiden tjänar pengar på ett artificiellt ozonlager som inte behövs. Det är inte utan att man misstänker hur någon urspårad förhandling i Hollywood ledde till sammanslagningen av två helt skilda manus till ett enda.

Både TV-serien och nästföljande filmer ignorerar helt tvåans avsteg från fantasy till science fiction, och börjar om före ettans slut, som om ingenting hade hänt. Men bara TV-serien fortsatte i hyfsad kvalitet medan filmerna aldrig riktigt hämtade sig. Fokus på B-filmsaction funkar bättre i serieformatet men filmerna blir outhärdliga utan ettans ärliga försök att problematisera odödligheten och det ensamma liv det för med sig. ”Who wants to live forever”, som Queens låt på första filmens soundtrack förklarade. Inte Christopher Lamberts karriär i alla fall.

Lambert blev fast i sci-fi- och fantasyfacket efter Highlander II. Han gick ändå med på att spela MacLeod i ytterligare två uppföljare, och en karriär som kunde fått en helt annan riktning efter filmer som Greystoke och Subway ledde istället till otacksamma roller såsom att spela Lord Raiden i TV-spelsfilmatiseringen Mortal Kombat. Vi andra kan se fram emot en eventuell reboot av Highlander-konceptet, som planerats i Hollywood ett tag, men Christopher Lambert borde nog lyssnat till filmens motto och satt stopp redan efter ettan. There can be only one.

 

Illustration: Karolina Eriksson