Header_har.png

Det sista sommarlovet

Tobias Boström

“Sommarlov,” sa den gråhårige prästen, och tittade ut över den ovanligt välfyllda kyrkan. Från min plats på bänken längst fram kunde jag se honom tydligt. “Man tänker lätt på döden som ett intet,” fortsatte han stående framför träkistan. “Ett stadium av icke-existens. Men man kan också tänka på känslan man hade inför ett sommarlov när man var ung. En tid av kravlöshet, ledighet och frihet – den här gången för evigt istället för ett par månader.”

Jag var 21 år när min pappa dog, helt oväntat i sömnen på grund av ett medfött svagt blodkärl i hjärnan. En tickande bomb gömd inuti hans kropp, som en natt briserade och skickade iväg honom på ett evigt sommarlov. Min starka snygga friska pappa som var så full av liv. En morgon när min mamma vaknade i dubbelsängen så låg han bara där, kall och orörlig. Som träffad av en dödande blixt från klar himmel.

Jag hade aldrig behövt relatera till döden på riktigt innan dess. Plötsligt stod jag där helt handfallen i en situation jag inte visste hur jag skulle hantera. Någonstans blev prästens sommarlovsliknelse en form av tröst. För vad gör man om livet bara tar slut? Detta ingenting: att min pappa som alldeles nyss var här nu är, ja, ingenstans.

Enligt en SIFO-undersökning från början av året tror en femtedel av alla svenskar att människor “kan gå igen”. Sara Duppils, universitetsadjunkt vid Högskolan i Gävle, jämför program som “De Okända” med gudstjänsterna på SVT. Att det i grunden handlar det om att skapa en relation till döden, vare sig det tar sig uttryck i spöken eller ett harp-tonsatt himmelrike. Visst hade det varit enklare om jag hade kunnat tänka att min pappa fortfarande smög omkring på jorden och letade efter tillfällen att ghost-dreja med min mamma, eller att han chillaxade i himlen, fulsjöng med Frank Sinatra och kickade boll med George Best. Men tyvärr funkade det inte för mig.

Jag vill inte dissa någon annans tro – alla har frihet till sin egen tolkning för att kunna förstå vad som har hänt. Men vi som inte kan Pippi Långsstrump-peka på himlen när folk frågar var vår ena förälder är, eller känner för att gå till ett medium för att småsnacka lite med den som gått bort – vi blir lätt lämnade med ingenting förutom bleknande minnen och inramade foton.

Det är där idén om sommarlovet har passat in för mig. Att kunna tänka att min pappa har tagit en lång kravlös semester, där han inte behöver oroa sig för min karriär, min lillebrors läxor eller att glömma bort bröllopsdagen och göra min mamma besviken.

Det har hänt att kompisar frågat om jag såhär i backspegeln kan se om det kom något positivt från det att min pappa gick bort. Jag brukar svara att det tyvärr inte är så – att det enda jag har lärt mig är att det är skit när folk dör. Men om jag tänker lite till, så har jag lärt mig att hur vi relaterar till och formulerar saker faktiskt kan göra skillnad. Att ord kan vara mer än ett par bokstäver efter varandra.

Att ett sommarlov kan kännas bättre än ett tomt svart intet.

Bild: Karen Canales

Related Posts

Kommentera

*