Header_otyg.png

Annans liv i repris

En försvunnen debut träder fram ur skuggan.

Joanna Hellgrens tecknade debutroman Min nattbror kom första gången 2006, i 15 exemplar på svenska och 15 till på franska med titeln Mon frère nocturne. I Frankrike verkar den ha återutgivits i större skala redan 2008, men först nu ges den alltså ut på svenska igen, på större förlag (Galago). En lite rolig grej med nyutgåvan är att den blir som en sorts analogi med bokens tema, då berättelsen handlar om den snart tioårige pojken Jakob som fått sitt namn efter en äldre bror som fick ett kort liv och dog på sin tioårsdag innan den nu levande Jakob ens föddes.

“Ibland nämner mamma saker som hänt den andra Jakob, som om jag skulle minnas dem. Och ibland, konstigt nog, så minns jag.”

Det är modern som gett honom namnet, och som också agerar som om han faktiskt var samma person som sin döde bror. Vi ser inte mycket mer av henne än som en ryggtavla i köket i lägenheten där hon bor ensam med Jakob. Sorgen har fått henne att balansera någonstans mellan förnekelse och ett märkligt försök att reparera skadan och skapa samma son på nytt.

Inte konstigt då att Jakob också lever i ett slags gränsland. Om nätterna kommer den andra Jakob till honom, för att samtala. Det händer någonstans mellan dröm, verklighet och inbillning. För läsaren tas det som overkligt, måste vara drömmen, men för Jakob är det en realitet. Han förstår att det inte är rimligt, men accepterar det. På samma sätt är han nästan säker på att hans eget liv är en repris av den andra Jakobs liv, att det på tioårsdagen om en månad ska gå likadant för honom. Kanske inte just med en olycka på den nya cykeln, men på något sätt. Cykla har han förstås aldrig lärt sig göra ändå, för säkerhets skull.

I likhet med Joanna Hellgrens genombrottstrilogi Frances finns också en frånvarande förälder, denna gång en pappa som inte klarat av att stanna kvar med moderns bristande sorgehantering eller Jakob som påminner om Jakob den äldre. På sätt och vis är han övergiven av båda föräldrar, och han blir dessutom mobbad i skolan. Han uttrycker det själv som att “ingen där verkar tycka särskilt mycket om mig”, men man förstår att det är väldigt illa.

Det är när han träffar Miranda hos pianoläraren som Jakob får en första riktig vän och samtalspartner utöver den andra Jakob. Där modern inte varit mottaglig för hans rädslor får han nu någon att överhuvudtaget berätta för. Med Mirandas hjälp får han utmana sitt tänkta öde, söker upp sin pappa, och han sätter sig till slut på en cykelsadel ändå, på väg mot en dramatisk upplösning. Jakob har levt sitt tioåriga liv som föräldrarnas sorg personifierad, och det livet är åtminstone på väg att ta slut.

Hellgrens tecknarstil är mer opolerad än i genombrottstrilogin Frances, och upplägget påminner mer om en bilderbok för vuxna med sin avsaknad av rutor, men det är väldigt lätt att känna igen hennes stil i såväl bilder som språkliga ton. Bådadera har också surrealistiska inslag. I bilderna blandas klara teckningar av händelser med mer symboliska drömsekvenser, som pianots tangenter som svävar iväg, och Jakobs berättarröst som utgör texten glider då och då in i rena kommentarer till bilderna, som om Jakob såg dessa själv inifrån berättelsen.

Det finns gott om skäl att vara tacksam över att denna debut fått ett nytt liv.

Bokomslag: Galago
Illustration: Lidia Blomgren

Kommentera