Header_otyg.png

Att sörja i förtid

Nyligen pratade jag med en nära vän om hur hon och hennes ex gjorde slut. Det här exet, som min kompis var ihop med i ungefär fyra år, hade en ganska ocharmig och rätt kontrollerande sida och min vän berättade hur hon istället för att göra det hon ville alltid bara sade ja till allt som exet ville.

Min vän är en väldigt bestämd individ som har mycket åsikter om det mesta. Alla älskar henne och hon älskar alla. Nåväl, nästan alla. Hon berättade om hur hon, när de gjorde slut, redan hade sörjt klart relationen och hur hon därför bara var glad när den tog slut. Detta gav henne skuldkänslor under en lång tid framöver.

Det finns så många saker jag sörjt i förväg, insåg jag då. Inte bara relationer, vilken form de än tagit, som tagit slut, utan så otroligt många saker. Häromveckan pratade jag och Kristina på redaktionen om hur ens musiksmak utvecklats och omformats. Diskussionen var högst ovetenskaplig och jag delade givetvis med mig om något som jag hört talas om, som påståtts vara högst vetenskapligt (min okritiska (läs: lata) sida säger: do not open Google). Ovetenskapligheten följer här: Någon berättade en gång för mig att den musiksmak som vi hade när vi var runt fjorton år gamla är den musiksmak som kommer stanna med oss livet ut. Det vi tyckte var allra bäst då, det är det vi vill ha. Jag tänker ofta på det där, och när någon frågar vad jag gillar för musik vill jag instinktivt svara genom att namedroppa alla de artisterna jag gillade när jag var runt fjorton, kanske femton år gammal. Till saken hör ju dock att jag inte gillar någon av de artisterna längre, att jag nästan skäms för att säga vilka de var.

De skämmiga artisterna som jag gillade i mina högstadie- och tidiga gymnasieår behöver egentligen inte nämnas vid namn, men när vi satt där och pratade insåg jag att jag faktiskt hade sörjt de där artisterna och banden långt innan jag slutade lyssna på dem. Jag vaknade upp en dag och insåg att jag hade tröttnat, att jag var redo att släppa taget, och det var precis det jag gjorde. En efter en försvann de, droppade av, och vår relation, om det nu går att kalla det för relation, rann ut i sanden. Precis som med gamla vänner, de som en var som närmast under den där tiden i livet, som också försvann bort, hur våra relationer rann ut i sanden, och en dag glömde en helt enkelt bort att en någonsin tänkt på dem.

Under tiden jag har blivit äldre har den där känslan utvecklats till något mycket mer extremt. Istället för att omedvetet sörja, eller kanske tröttna, på artister, har jag sörjt tanken på att jag kanske en dag kommer tröttna på de artister och band som jag lyssnar på idag. Jag kan ibland slås av hur jag inte lyssnat på ett visst band på väldigt länge, och direkt kan den där känslan sprida sig, hur jag blir alldeles kall i kroppen och frågar mig om jag faktiskt tröttnat? Jag vågar inte låta mig översköljas av den där sorgen det innebär att sluta lyssna på någonting som jag hållit så kärt.

Antagligen handlar det inte om att jag är på väg att tröttna för att artisterna eller banden blir sämre, eller att jag egentligen har någonting att oroa mig för. För varför ska jag oroa mig för att tröttna på något? ”Jag har tröttna på den här tröjan”, ”jaha”. För mig handlar det antagligen bara om att jag är rädd för själva förändringen. Rädd för tryggheten i vem jag är och vem jag har varit i så många år, men kanske en förändring inte behöver vara någonting negativt?

Illustration: Karin Söderquist

Kommentera