Det värsta sällskapsspelet

Tänk om man kunde ta det sociala spelet, analysera sönder det i småbitar och sedan sätta ihop till ett litet brädspel. Lägga i en kartong med skruvat tecknade gubbar på. Så kunde man ta fram spelet en gång om året, förslagsvis till jul, spela några omgångar och sen ställa tillbaka det i hyllan för 364 dammiga dagar framåt. Så kunde man koncentrera sig på något annat. Så kunde man slappna av. Bara vara. Slippa fundera på varför man är som man är. Om man är introvert eller extrovert. Eller kanske ambivert.

Introversion som personlighetstyp har, lite paradoxalt, varit i rampljuset de senaste åren. När jag för första gången läste om det så lossnade någonting från axlarna. Det var ju jag, och jag var inte fel! Jag hörde bara inte till gruppen som ständigt kan lapa i sig uppmärksamhet eftersom de kan konsten att skaffa den.
Tänk att det är så skönt att få sig en liten ”diagnos”. Något att skylla på.
– Nämen jag är ju introvert så jag sitter här borta i hörnet va, don’t mind me.

Tills man inser att så inte riktigt var fallet.
– Don’t mind me but please do i alla fall. Jag behöver er ju.

Det är sjukt plågsamt att vara utan folk. Men det är så fruktansvärt tröttande att vara med folk. Jag tror inte att gud tänkte att det skulle bli såhär. Det här med språk, normer och sociala koder kom nog helt utanför agendan. Konstruktionsfel.

Ett vanligt konstaterande mellan mig och en terapeut är att jag skäms över att jag ”inte har någonting att komma med” i sociala sammanhang. Vi har försökt döda den föreställningen. Men i vissa fall är den föreställningen ingen föreställning. I ganska många fall faktiskt. Väldigt ofta har jag ingenting att komma med. Det är ett faktum. Ett faktum jag vill slippa få ångest av!

Det är bara det, att har du inget att komma med, då är du en förlorare. I det Sociala spelet. Och jag har alltid varit en medioker speldeltagare. Som säger tjoho om jag vinner och attans om jag förlorar. Inte mer än så. Revansch är ett ord jag sällan använder.

Så jag får väl gå till det där hörnet av spelplanen och skylla mig själv, helt enkelt. Skylla mig själv för jag drog nitlotten i föregångaren till det Sociala spelet – Personlighetsspelet – och inte är den som slåss eller anpassar mig för att få det jag behöver och vill ha. För att jag inte är den som synas-och-höras-samhället vill att jag ska vara.

Jag önskar så jävla hett att det bara gick att få vara (även utanför kyrkorum och yogacentrum). Men eftersom ett spel med stillastående pjäser tappar lite av sin funktion så faller ju allt i så fall samman.

Men det kanske vore på tiden.

Ida Nordung läser till journalist. Hon är väldigt bra på att fotografera också, vilket vi även har fått se i Mint.

Illustration: Emma Nordung

Lämna ett svar