Kan vi inte bara samarbeta?

Spelteorin förklarar varför vi beter oss egoistiskt.

 

Föreställ er en by. Byborna lever på fisk från en sjö i närheten. Alla bybor vet att mängden fisk i sjön är begränsad. Fiskar man för mycket hinner de inte föröka sig ordentligt, och till slut finns inga fiskar kvar. För att behålla beståndet måste alla hålla sig till att fiska lagom mycket.

Så kommer en bybo på den smarta idén att fiska lite mer än lagom. Den extra fisken sitter fint i grytan och det märks ju ändå knappt någon skillnad i sjön, tänker bybon. Men han är inte ensam om den idén.

Överfisket gör att fiskbeståndet börjar minska och plötsligt blir det logiskt för alla andra att också börja fiska för mycket. Beståndet är ändå på väg att försvinna så alla kan lika gärna roffa åt sig det de hinner innan det tar slut. Till slut har byborna försatt sig i en situation där sjön är fullständigt utfiskad och ingen får någonting.

1968 myntade den amerikanske ekologen Garret Hardin begreppet ”the tragedy of the commons”, på svenska kallad ”allmänningens tragedi”, om det här dilemmat, där individer plundrar en gemensam resurs fast alla vet att det på längre sikt är dåligt för hela gruppen.

Allmänningens tragedi är ett av de mest kända exemplen på ett spelteoretiskt problem. Spelteori försöker förklara och förutsäga hur människor beter sig när de konkurrerar med varandra om resurser. Särskilt inriktar man sig på hur aktörerna påverkar varandra genom sina beslut. Hur deras beteende i en given situation inte bara beror på deras egna drivkrafter utan också på hur de andra beter sig. Interaktiv beslutsteori är en lite mindre klatschig synonym till spelteori.

Spelteorin visar hur kombinationer av olika intressen kan leda till till synes ganska konstiga resultat. I fallet med fiskarna och sjön är alla väl medvetna om att överfiskning kommer leda till att fisken dör ut. Ändå är det precis där man hamnar.

Spelteorin kom till efter andra världskriget. Från början var det ett sätt att analysera den militära maktbalansen när kalla kriget satte igång, men spelteorin kom snart att användas inom en rad olika områden, allt från pokerspel till kärnvapenbalans och evolutionsbiologi.

Det är lätt att dra paralleller mellan de påhittade bybornas problem med att hålla liv i sin fiskesjö och verkliga problem som global uppvärmning, utfiskning av haven och avverkningen av regnskogen. Alla, eller i alla de allra flesta, är överens om att begränsade utsläpp och en hållbar utveckling är rätt väg att gå. Samtidigt tjänar den enskilda människan, företaget eller landet på att agera själviskt. Och det är bara om vi kan lita på att alla andra också håller sig i skinnet som det blir meningsfullt att själv vara måttfull. En enstaka flygresa utgör en liten skillnad jämfört med alla flyg som åker varje dag, samtidigt skulle det göra enorm skillnad om alla slutade flyga samtidigt.

Men hur löser vi det?

Det finns många exempel på hur man framgångsrikt har lyckats hålla en allmänning i god form genom att skapa regelverk och system för att kontrollera användningen av resurser. Med hjälp av en förening, ett byalag eller en stat som kan kontrollera användandet och bestraffa de som inte följer de gemensamma reglerna kan människors egenintresse hållas i schack. Hardin har också genom åren fått mycket kritik för att ha gett en alltför pessimistisk bild av människors förmåga att samarbeta och agera osjälviskt. Han har själv sagt att han gjorde ett misstag som inte istället kallade situationen ”the tragedy of the unregulated commons”.

Men när det gäller globala miljöhot saknas en fungerande överordnad struktur, eftersom problemet sträcker sig över nationsgränserna. Det som skulle behövas är en överstatlig organisation med mer makt och muskler än FN, EU, WWF och allt vad de heter tillsammans.

Vissa debattörer tycker att man istället borde privatisera de allmänna resurserna. Att det stora problemet med allmänningen är just att den är allmän och därmed inte ägs av någon. Om någon äger åkern, sjön eller havet har den ett intresse av att se till att resurserna inte tar slut, då kan de ju inte längre tjäna pengar på den.

Och den som verkligen vill ta ner det på individnivå kan ta inspiration från den neurologiska forskningen. Fiffiga forskare har nämligen provat att spreja försökspersoner i näsan med välmåendehormonet oxytocin (som bland annat frigörs vid amning och beröring) innan de placeras i en konkurrenssituation. Det visar sig då att de blir klart mer benägna att samarbeta i konkurrenssituationer, trots att de egoistiskt sett skulle tjäna mer på att köra sitt eget race.

Se där, tre förslag på lösningar. Sätta ihop ett över-FN? Sälja Atlanten till en rik amerikan? Eller spreja hormoner i näsan på folk? Tyvärr är det inte upp till dig.

Jonas Hägglund är journalist och statistiker, arbetar på SOM-institutet och spelar pop i Riksrevisionen.

Illustration: Astrid Linnéa Andersson

Lämna ett svar