Maraton med träsmak

Carl och jag tog grepp om en TV som hela tiden tycktes bli tyngre och få fler hårda kanter. Det var inte ett föremål konstruerat med det primära målet att bäras. Någonsin. Det var den sortens TV som man ställde på den tilltänkta bänken i hemmet där den sedan fick stå tills den dog en osmickrande död, varpå man ceremoniellt dumpade fanstyget i en container.

Ett tiotal meter bort kom Alex släpandes på kassar fyllda till bristningsgränsen med sladdar, handkontroller och spel. Låt mig innan jag fortsätter ge lite bakgrundsinformation.

Platsen där jag växte upp var avskild från omvärlden. Att ta sig dit bilvägen krävde resor genom långa passager av knäpptyst skog som effektivt markerade för resenärerna att det ännu inte var för sent att vända om.

Horred uppfyller möjligen de där absoluta minimikraven för att få kallas ett samhälle. Det finns en mataffär, en pizzeria och tre bensinstationer. Man tyckte väl helt enkelt väldigt mycket om bensin.

Bussarna slutade gå vid åtta på kvällen och gick inte överhuvudtaget på helgerna. När jag söker på Wikipedia står det att tätorten har full service. Jag är inte hundra procent säker på vad det betyder. Låt oss bara säga att jag inte kan minnas att någon boende i Horred någonsin beskrev hemorten så. Full service låg inte direkt på tungspetsen när man skulle beskriva den platsen. Så kan vi uttrycka det.

Fram till artonårsåldern var det inte heller någon i kompisgänget som hade körkort och därmed kunde bryta den magiska barriär som Västtrafiks brutalt snåla körschema utgjorde. Så vi fick underhålla oss själva.

Det var där någonstans tanken på att spela TV-spel tjugofyra timmar i sträck föddes.

Vi var kanske femton år gamla och jag vill minnas att ingen av våra föräldrar var något fan av idén, vilket ledde till att vi för några hundralappar hyrde en stuga mitt ute i skogen. Som i någon sorts skräckfilm. Det fanns stolar av mycket gammalt trä i den där stugan, men det var också allt. När vi låste upp och bar in TV:n i hallen kändes det som om luften hade stått still där inne ganska många år. Trots att vi öppnade några fönster tycktes syret vara så hemtamt att det helt enkelt vägrade lämna rummen.

Vi placerade TV:n på ett bord och kopplade in så många spelkonsoler i den parallellt som antalet uttag tillät. Alex, Carl och jag var alla ganska högljudda i början. De inledande matcherna i det kaosartade fightingspelet Super Smash Bros. Melee ackompanjerades av såväl triumferande som besvikna utrop. Mer eller mindre lyckade psykningar. Spruckna röster. Någon hällde upp mer chips i en skål och fyllde på lösgodis i en annan.

Carl berättade om en teori han utvecklat som gick ut på att med viss timing varva salta snacks med sött tilltugg. Han menade att man på det sättet aldrig tröttnade på den ena smaken och därför kunde äta precis hur mycket som helst.

Eftermiddagen gick över i kväll och natt och någonstans kring ettsnåret blev samtalstonen allt lägre. Det började spänna i min nacke. Färgglada explosioner på skärmen gick omärkbart från att vara källan till entusiasm till någonting som mest ansträngde mina ögon. När klockan blev tre ville jag egentligen sova. Någon satte på ett hysteriskt futuristiskt racingspel. Aggressiv techno bultade och skrek ur TV:ns hårt belastade högtalare och huvudvärken kom successivt krypande. Jag gick ur min kropp och ställde mig vid sidan. Försökte gestikulera till mig själv att bryta. Att ingenting gott kunde komma ur det där. Men av någon anledning hällde jag bara upp mer läsk, tog en näve dillchips och fortsatte mekaniskt att spela. Mina insidor var ett sammelsurium av socker och salt.

De första solstrålarna trängde genom fönsterrutorna och jag kastade ett öga på klockan. Den var redan sju och jag hade inte sovit en blund. Det fyllde mig med en tomhet. Jag var fysiskt utmattad. Trästolen föraktade min taniga kropp och huvudet hotade med att implodera. Så när min runda i spelet var slut lade jag ner handkontrollen på golvet och reste mig upp. Det knackade i fler ryggkotor än jag visste om att jag hade. De andra killarna såg inte heller ut att må strålande, vilket tycktes bekräftas när jag trevande föreslog att bordlägga tjugofyratimmarsplanen. Att sexton timmar var en ganska god prestation det också.

Jag hade inte stått längst på plankan i Robinson. Så kan vi eventuellt uttrycka det.

Vi började avveckla spelsessionen och ringde efter vår skjuts. TV:n kopplades ur, spelen packades ner i plastkassar och ställdes i hallen i väntan på att Alex pappa skulle komma och hämta allt med sin bil. Den beigegrå lokalen såg plötsligt tommare ut än när vi kom dit. Klockan tickade långsamt, men distinkt. En trött väggbonad såg ut att tycka ganska illa om sig själv.

Bilen rullade in på grusvägen utanför stugan. Jag och Carl tog grepp om TV:n och Alex sköt upp dörren. Solljuset flödade in i hallen. Luften var frisk. Oanvänd. I samma stund som jag släpade TV:n över tröskeln insåg jag mina begränsningar när det kommer till spel.

Sexton timmar. Det var gränsen.

Jonas Strandberg skriver om all sorts populärkultur på Popkultur.nu. Och så twittrar han flitigt.

Illustration: Isabelle Fellbom

En Kommentar

  1. Pingback: Krönika för Mint: Maraton med träsmak « Popkultur

Lämna ett svar