Vem ska bli populär?

Eric Saade hade i alla fall titeln rätt i tävlingen som inte handlar om bästa låt.

När Loreen framfört Euphoria i Melodifestivalens första deltävling förra året kändes det i hela kroppen. En riktig chans. Inte nog med att låten i sig var som gjord för att bli en crossover-hit uppskattad av både melloanhängare, gymråttor och hipsters, scenframträdandet var också en perfekt koreograferad bana mellan finkultur, trendkänslighet och bombastisk schlagershow. Som inbiten entusiast och ständig ”fel låt vann”-surgubbe hade jag inte hejat på Sveriges bidrag i Eurovision Song Contest på över tio år, men nu jävlar var det dags. Ingenting som de andra länderna kunde komma med skulle slå Euphoria. Svaret på frågan om man verkligen kan tävla i musik hade aldrig känts så självklar. Att uppskatta Euphorias vinstchanser var lika klart som att jämföra längdhopp eller sprintertider för att tippa vinnare i kommande friidrottstävlingar.

Så har det naturligtvis inte varit varje år. Och vad upplevde jag egentligen av Euphoria som inte kan hänvisas till antingen personlig smak, trender eller kallt beräknande skivbolagsstrategi? Ingenting förstås, objektiva resultat finns helt enkelt inte i tävlingen. Tävla i musik kan man icke desto mindre – vi gör det ju redan – men inte om vilken låt som är bäst, utan vilken vi röstar på mest.

Schlagerspektaklet är helt enkelt en bedömningssport bland andra, som konståkning eller simhopp, fast med en betydligt större bedömningspanel. Melodifestivalen och Eurovision Song Contest är också de enda tillfällen under TV-året då en kulturhändelse får lika utdragen uppmärksamhet som större sportevenemang får. Inte bara i sändningsutrymmet för själva tävlingen, utan också i antalet analyser, bloggar och inför-program som är jämförbara med OS eller herrfotbolls-VM. Spelbolagen har sedan länge börjat lista odds och hålla vadslagning. Med tanke på mycket liv det kan bli om små tekniska missar, grannröstande eller låtars startnummer så vet man också att det är sport nog för att fusk ska vara en faktor.

Sedan deltävlingsmodellens intåg har det dock varit smärtsamt tydligt att många artister deltar i Melodifestivalen utan något anspråk på förstaplatsen. Hur det än går med finalplatser och andra chanser är det nämligen en oslagbar marknadsföring, som minst ger låtarna garanterad P4-rotation. Det befäster trenden ytterligare att i sammanhanget obskyra indieartister som Jay-Jay Johansson och Anna Järvinen ställt upp, men att nya sorters artister dyker upp kan förstås också vara ett resultat av att tittardemografin utökats. Nu för tiden verkar många människor fronta med mellointresse för att visa hur nere de är med fulkulturen. Likt jag själv. Det ska i och för sig inte heller underskattats hur de senare årens möjlighet att i realtid häckla bidrag på twitter gett ökning till den sarkastiska tittarskaran. Men även ironiker sitter ändå rätt som det är och skickar en sms-röst till Eurovision.

Idrotten verkar gå mot hårdare gränsdragning mot godtycklighet i och med att brottningen nyligen petats som OS-gren, men för musiksporten ”schlager-EM” finns allt att vinna på det rakt motsatta förhållningssättet. För visst kan man tävla i musik – bara man är uppriktig med att det är en popularitetstävling. Återstår att se om Sverige blir fräckast i klassen ännu ett år. Hemmaplan ger i alla fall inga fördelar i schlagersport.

 

Illustration: Malin Skogberg

 

En Kommentar

  1. Ett sätt att tävla mer objektivt skulle vara att mäta vem som blev klar med sin sång först?

Lämna ett svar