En resa med problem

Jonas Strandberg har tittat närmare på det här med tidsresor på film, och drabbats av huvudvärk.

Jag har ägnat mer tid åt att fundera på tidsresor än på hur en ljussabel egentligen fungerar. Då måste ni ta mitt ord på att jag har tänkt otroligt mycket på ljussablar i mina dagar. Ljussablar är bland det mest kittlande jag vet. Efter tidsresor då.

Mer än väldigt många andra av fiktionens övernaturliga fenomen är tidsresor ett populärt bränsle för diskussioner. Skulle du, om möjlighet fanns, åka tillbaka i tiden för att stoppa Mark David Chapman från att mörda John Lennon? Vi säger att du till och med skulle lyckas med detta. Problemet är att syftet med din tidsresa, att rädda John Lennon, försvinner i samma ögonblick som du lyckas. Om du åker från 2012 till 1980 och lyckas stoppa mordet, så finns det 2012 inte längre någon anledning för dig att ha åkt tillbaka från första början. Du eliminerar alltså syftet med din resa genom att uträtta det ursprungliga ärendet.

Ibland får jag lite ont i huvudet när jag tänker på det. Lite som när man ser en alldeles för lång film med 3D-glasögon eller dricker slush puppies på tok för fort.

Den film jag sett som bäst hanterar det lite krångliga ämnet är Looper. Resor i tiden ses där som en sjukdom som universum gör sitt bästa för att reparera. Om jag åkte tillbaka i tiden för att hindra mig själv från att köpa min slushie maker från Teknikmagasinet, då skulle de minnen jag nu har av att ha använt maskinen bli suddigare och försvinna. Eftersom jag i den korrigerade tidslinjen aldrig har ägt den.

Just detta problem uppstår i den första Terminatorfilmen. En robot skickas tillbaka i tiden för att mörda Sarah Connor innan hon hinner föda John Connor, den framtida förkämpen för människorna. Människorna skickar även de tillbaka en kille i tiden för att sätta stopp för robotens planer. Den sistnämnda killen har sedan sex med Sarah och hon blir gravid. Om inte maskinerna hade skickat en mördare efter Sarah hade heller aldrig människorna skickat en man för att skydda henne. Mannen hade alltså inte kunnat göra henne gravid och John Connor hade aldrig ens fötts. Det bästa maskinerna kunde göra hade alltså varit att ge fan i tidsresorna från första början.

Jag vet inte en människa som har sett lågbudgetfilmen Primer och förstått den med en gång. Efter två eller tre gånger börjar saker lossna, men då kräver den ett förbannat laserfokus. I den mån filmen går att förenkla handlar den om några vetenskapsmän som av misstag råkar uppfinna en tidsmaskin, men då budgeten som sagt var näst intill obefintlig fick man jobba med vad man hade. Tidsmaskinen är därför en ganska oansenlig låda. Det kanske är festligare att resa i tiden med en DeLorean från -81, men särskilt realistiskt är det inte. Regissören till Primer har en matematikexamen, är en före detta ingenjör och bestämde sig för att inte förenkla den tekniska jargongen det minsta. Jag gillar en hjärnskrynklare lika mycket som vem som helst, men Primer är bland det mest svårbegripliga jag snubblat över.

Tidsreseskildringar är fulla av paradoxer och utsätts kanske för hårdare granskningar än många andra science fiction-fenomen. Kanske får man ha ett visst mått av acceptans inför de små problem som uppstår när man försöker nysta i detta i grunden djupt existentiella problem och för ett ögonblick istället ägna tankeverksamheten åt någonting annat.

Som ljussablar till exempel.

Jonas Strandberg skriver om all sorts populärkultur på Popkultur.nuOch så twittrar han flitigt också.

Illustration: Linda Vännström

En Kommentar

  1. Pingback: Om tidsresor för Mint « Popkultur