Gör om, gör rätt

Tobias Boström skulle ändra precis allt om han fick en ny chans.

Du är på väg ut ur varuhuset, men precis när du passerar igenom larmbågarna av plexiglas blixtrar det till framför dina ögon. Mitt i steget byts den räfflade gummimattan under dina fötter mot mörk asfalt, och istället för varmluftsfläkten från dörrslussarna känner du en mentholciggs-kall vind i nacken. Du inser att du nintendo-warpat dig genom ett tidshål och helt plötsligt befinner du dig 15 år bakåt i tiden. På skolgården vid din mellanstadieskola. Mellanchefsväskan över din axel har blivit en Salomon-ryggsäck och istället för en iPhone håller du en knycklig lapp utriven ur en anteckningsbok i din barnhand.

Du kommer exakt ihåg vad som står på lappen. En enkel fråga riktad till en tjej i parallellklassen. “Sara i 5B, får jag chans på dig?”. Två rutor: kryssa ja eller nej. Du tänker att den här gången ska du våga. Inte som förra gången det här hände. Du ska gå fram och ge lappen, inte gömma den i fickan resten av året. Vad har du att förlora?

Men just när du börjar spana efter Sara på skolgården inser du att du – bara en vecka innan du Marty McFly-tidsreste tillbaka till mellanstadiet – stod på en fest och sa “Asså, om jag fick leva om mitt liv skulle jag göra om allt exakt likadant”. Och man ska ju faktiskt stå vid sitt ord.

Som förstenad blir du stående där på asfaltsplanen med hubbabubbat mitt i en tugga. Din hand med den skrynkliga lappen i ett hårt grepp är för evigt knuten i fickan.

Jag tycker det är otroligt provocerande med människor som säger att de inte skulle göra något annorlunda om de fick leva om livet. De har inte förstått det mest basala och fundamentala i att bli vuxen: att den kunskap och erfarenhet man samlar på sig lär en att fatta bättre beslut. Om man tror att ens resonemang från när man var 11 år gammal är lika välgrundade ställningstaganden som idag är man ju dum i hela huvudet.

Om jag fick leva om mitt liv skulle jag nästan göra allting annorlunda. Jag skulle inte kammat håret i mittbena under 90-talet, inte åkt på technofestival i Belgien, inte slagit sönder den där busskuren eller lagt upp konfidentiellt kundmaterial på en ”rolig nazist-url” under mitt första år i reklambranschen. Anledningen till att jag inte skulle göra någon av de här sakerna är att jag är smartare idag än vad jag var då. Förändring, förbättring.

Jag skulle gå så långt som att säga att om jag fick leva om mitt liv med all kunskap jag har idag hade jag varit en mycket bättre människa idag. Utan tvekan. På alla plan.

Att säga att man inte skulle göra om ett dugg är att skryta över hur lycklig man är anser sig vara: “Titta på mig, vad fullkomlig jag är idag. Allt jag har gjort hittills har lett till den perfekta människan jag är. Jag skulle aldrig rubba cirklarna, för jag kan verkligen inte bli bättre”.

Jag ska ge er lite konstruktiv feedback: Ni beter er som en Bill Murray som väljer att stanna i sängen hela tiden i “Måndag hela veckan”. Visst, det är dumt att ångra saker man inte längre kan påverka, men det är fan lika dumt att försöka låtsas att varje beslut man tagit i livet har varit det bästa.

Förhållandet med Sara i 5B hade kanske inte lett till radhus och gemensam facebook-profil. Men det hade varit roligare att våga fråga än att stå ensam kvar på skolgården med en svettskrynklig lapp som enda sällskap.

Tobias Boström är reklamkille och frilansande skribent, och så bloggar han veckostatistik och annat kul. Twittrar gör han så klart också.

Illustration: Sara Forsberg