På min tid

Jag ska avslöja en hemlighet för er. Jag har gjort en tidsresa.

Det hade man kanske inte kunnat tro om man såg mig. Jag ser ju ut som 28, typisk åttiotalist, plastbågar, Stockholmare sedan 1995. När jag skriver märker man inget konstigt, framför allt om man inte tittar på mitt namn. Öppnar jag munnen och börjar prata tänker man ”invandrare”. Att jag har vandrat in i Sveriges geografi, förflyttat mig rumsligt. Det stämmer. Men ingen tänker på att jag har förflyttat mig i tid.

Det märks inte ofta, men ibland, när små saker inte stämmer. Jag har sett på samma Teenage Mutant Ninja Turtles som mina svenska vänner, men jag lärde mig aldrig färgerna på deras pannband, eftersom jag hade svartvit teve som liten. Telefon på rummet fick vi först efter att jag fyllt tvåsiffrigt, innan dess behövde man gå ner till korridorboendets concierge.

Jag begriper mig inte på människor som syltar och lägger in som någon sorts avslappnande hobby. Jag har förvisso fina minnen av syltkok och gurkinläggning som hörde sensommaren till, men det var inget man gjorde för att det var så härligt med hemgjorda burkar med snören och handskrivna papperslappar. Man gjorde det för att ha frukt och grönt på vintern. Färska grönsaker fanns inte året runt. Man åt gurka och tomat på sommaren, och de långa växthusgurkorna var en exotisk lyxvara. När jag ser på Historieätarna blir det lustigt att programledarna som är äldre än jag har så svårt att hantera frånvaro av färskt grönt.

Det är just i möten med äldre människor min tidsresa märks, för på många sätt är jag äldre än tanterna och farbröderna. Jag flyttade från postsovjetiska Lettland som 11-åring, så min resa märks framför allt när samtalsämnet är skolan. För några år sedan debatterades betyg i uppförande och jag såg chockat på vuxna människor som talade om hur den typen av betyg skulle förbättra skolmiljön.

De var etablerade politiker och debattörer. De hade gråa strån i håret och rynkor i pannan. De var för unga för att själva ha fått betyg i uppförande. Men jag, tjugoplusåriga tidsresenären, har varit i skolan de pratade om, för jag var i det avseendet äldre, för att jag har rest i tiden. Jag ville gå fram till dem, klappa dem på begynnande flinten och säga ”Lilla gubben, du är ju för ung för att veta vad du snackar om. På min tid…” Och så skulle jag berätta hur det var. Hur de busiga pojkarna fick låga betyg i uppförande och flit, men struntade i det. Det var såklart prestige bland dem att ha anmärkningar i betygsdagboken som man varje vecka skulle visa för föräldrarna. Jag skulle berätta för de alldeles för unga debattörerna om hur jag fick lågt terminsbetyg en gång för att lärarinnan tyckte illa om mig. Jag skulle berätta hur dessa betyg inte bidrog med någonting positivt, hur de inte var räddningen.

Debattörerna som förespråkade ordningsbetyg kallades för gammalmodiga och dinosaurier. Men jag såg att det inte var så. De ville vara dinosaurier, men egentligen var de mycket unga människor som inte varit med om så mycket.

När jag var barn hade man betyg i uppförande och flit, från första klass, precis som alla andra betyg. När jag var barn skulle man i klassrummet sitta still, och när man räckte upp handen skulle man bara höja underarmen, med armbågen på bordet. Man niade alla vuxna – en irriterande vana jag har kvar när jag pratar ryska, fast vuxna numera är jämnåriga. Man reste sig när en vuxen kom in i rummet. När man skulle på toa räckte man upp handen och frågade ”får jag gå ut”. Gjorde man det för ofta blev man ifrågasatt. Läraren hade rätt och ibland fick man smäll på fingrarna med linjalen.

När jag var liten fanns knappt engångsartiklar och plastpåsar sparades, diskades ur och hängdes på tvättlina. När jag var liten sydde och stickade man, och sydde om och lappade. När jag var liten var det ransonering och mamma bytte sina spritkuponger mot kuponger för socker eller annan mat som det var brist på. Jag menar det inte som någon sorts beskrivning av att det gick nöd på oss, jag vill bara säga att jag under Historieätarna-avsnittet om beredskapstiden upprepade gånger förklarade för min pojkvän att ”precis så var det!”. Han är åttiotalist uppvuxen på svenska landsbygden och när jag berättar om min barndom säger han att det låter som att jag växte upp antingen i stan eller på medeltiden.

Ibland frågar människor mig om jag någonsin funderat på att flytta tillbaka till Lettland. Nej, jag har alltid vetat att det var omöjligt. Jag flyttade i tid, inte i rum.

Tanja Suhinina är psykolog, hemsk nollåtta och bloggare på ablativ.blogspot.se

Illustration: Monica Friss de Kereki