We wanted flygande bilar, instead we got jeggings

Eric Andréasson är besviken på att framtiden inte blev häftigare än så här.

Vad som idag måste ses som vetenskapens främsta misslyckande är hur illa den förvaltat de – visserligen högt ställda – förväntningar science fiction-filmer genom historien byggt upp inför framtida innovationer.

I Stanley Kubricks ”2001: A Space Odyssey” från -68 skickar människan rymdfarkoster till Jupiter, redan under början av 2000-talet. Med det i åtanke blir det ju inte helt svårt att hålla hårt i superlativen när förra årets största rymdrelaterade händelse var att Felix Baumgartner, en Red Bull-sponsrad tysk douchebag bestämde sig för att hoppa från stratosfären och hela vägen in i varenda dagstidning värd namnet.

De flygande bilarna och den genuina oron om jag verkligen är människa eller inte, som Ridley Scotts ”Blade Runner” från 1982 målar upp, känns ju idag rätt avlägset – trots att det bara är sex år kvar till 2019, året då ”Blade Runner” utspelas. Speciellt när det enda som över huvud taget påminner om ”Blade Runner” år 2013 är att Rutger Hauer (som spelar filmens antagonist, androiden Roy Batty) och knasprogramledaren Ellen DeGeneres för var dag som går är en dag närmare att vara exakta kopior av varandra, utseendemässigt. Bildgoogla om ni inte tror mig.

En liknande science fiction-tillvaro efterlyser IT-entreprenören, ultraliberalen och fullblodsdåren Peter Thiel. Då han startade upp riskkapitalbolaget Founders Fund använde han sig av sloganen ”We wanted flying cars, instead we got 140 characters” för att förtydliga bolagets mål och vision.

För den obekante: Peter Thiel är en vit 40+-man som idag, efter stora ekonomiska framgångar med bland annat Paypal, är orealistiskt förmögen. Han är också en person som är så ointresserad av att betala skatt att han går och grunnar på om han inte skulle ta och starta sig ett eget land, där varken han eller någon annan ska betala en enda krona till staten. Av den simpla anledningen att det inte kommer existera någon stat. Han har dessutom på fullaste allvar spenderat stora summor på forskning om – och håll nu hårt i hatten – möjligheterna att blir odödlig.

Just ja, han var också en av de första stora investerarna i Facebook. Ni vet den där webbsidan som var och varannan dag berättar att personer i er lågstadieklass har gått och blivit med barn eller platt-tv eller tacos, igen.

Tyvärr känns personer som Peter Thiel, och vad de står för, rätt symptomatiska för den – stundom fenomenala, stundom vedervärdiga – värld science fiction-genren erbjuder. För det är få sammanhang som lika konsekvent gör verklighet av den gamla floskeln ”inget gott som inte har något ont med sig”.

Visst, i den sci fi-världen vi vuxit upp med och sett fram emot får vi tillgång till flygande bilar – men vi får också en värld styrd av ett oetiskt multinationellt företag (som i tidigare nämnda ”Blade Runner”). Och, okej, vi får möjlighet att resa ut i rymden och lära känna vårt förflutna – men tvingas till vardags arbeta för en megaloman som tror på idén om evigt liv (som i förra årets storfilm ”Prometheus”). Eller så tvingas man gå ”Hunger Games” på ett gäng jämnåriga – och det är det fan inte värt, hur kul det än verkar vara att skjuta pilbåge.

Så, jag vet inte jag. Vid närmare eftertanke är det kanske värt att avstå från de flygande bilarna, en tänkande dator, och att äta Doktor Kosmos-piller till middag. Kanske borde vi helt enkelt vara till freds med att 2000-talets innovationer inte blev mer science fiction än alkolås och jeggings, en korsbefruktning mellan tights och jeans.

Eric Andréasson jobbar med teve. Han twittrar flitigt som eandreasson och bloggar lite mer sporadiskt.

Illustration: Camilla Östberg