Johan säger den viktigaste sanningen genom tiderna

Johan Lind har saknat sitt storhetsvansinne.

Jag trodde in i det längsta att jag inte skulle kunna skriva den här texten. Jag hade nämligen tappat tron på min skrivförmåga. Jag undrade förstås vad som pågick och ganska snart kunde jag sluta mig till att det berodde på att min trogne följeslagare, megalomanin, hade övergivit mig till förmån för empatiska inlevelseupplevelser, vidgade vidvinkelperspektiv, insiktsfulla insikter och tvekande tvivel.

Så ovant! Från att ha varit en allvetande åsiktsmaskin stod jag nu självtvivlande och inkännande på ett sätt som för mig var nytt. Jag har visserligen känt hur den här processen tuggat på i mitt inre under flera år men att den nu skulle kulminera i en sorts åsiktsambivalensdriven skrivkramp väntade jag mig inte, inte alls, faktiskt

Jag irrade omkring planlöst i dagar iklädd alldeles för varma kläder samtidigt som jag åt ur soptunnor och pratade högt med mig själv innan jag slutligen förstod vad som hänt – jag har blivit äldre. Det är den enda rimliga förklaringen. Jag har blivit äldre och följaktligen sett mer, läst mer, träffat fler människor, tänkt mer, upplevt mer och så vidare in i etcetera. Och just därför kan ingenting längre bara vara svart eller vitt. Det finns alltid ett men och en annan sida av samma mynt och det var just den vetskapen som ställde till det för mig.

För det är nämligen så att det krävs minst medelstora mått av skevande självbild och tvärsäkra övertygelser för att sätta sig ned och skriva en text som är tänkt att läsas av andra. Och inte bara läsas, utan de ska ju också ta till sig av mina tankar och applådera (eehh ja, varför annars skriva texten i första läget?) den oerhörda smartheten och de snäsiga formuleringarna. Tidigare såg jag det som en självklarhet att alla ville – nej, borde, för sitt eget bästa – läsa vad jag skrivit. Men nu kände jag i stället att det snarare är förmätet att tänka på sig själv som en som har så viktiga saker att säga att du och du och du helst bör lägga allt åt sidan för att läsa vad jag har skrivit. Egentligen, när man tänker på det, så är det exakt samma sak som när småbarn tvingar vuxna att genomlida egenuppsatta monologer och osammanhängande skådespel hemma i vardagsrummet.

Det var tunga tider det här och jag var så långt nere i skiten att jag inte ens kunde skriva en Facebookstatus, än mindre en tweet. Så för att lindra smärtan hängde jag istället på det mer bilddrivna Instagram. Och då hände en intressant sak. Den omtyckte journalisten Jan Gradvall la upp en bild i sitt flöde föreställande en DI-weekend där han gjort ett jobb som hade rubriken – ”Jan Gradvall listar bästa sommarlåtarna genom tiderna”. Smäll! Den totala avsaknaden av tvivel!

Allt blev så tydligt. Som om gud själv klivit ner från sitt moln och med en lätt handviftning skingrat mina orosmoln. Nej, så var det inte alls, men vad jag då insåg i mitt vacklande tillstånd var att; tron på dig själv är den enda tron värd namnet. Tror inte du på dig själv spelar det ingen roll hur insiktsfull eller driven eller smart eller kreativ du är. För den bittra allmänmänskliga sanningen är att utan tro på dig själv kommer du aldrig (!) göra någonting som kommer att komma alla oss andra till glädje.

Och det var när jag insåg det som jag insåg att jag måste fortsätta skriva och så satte jag mig ner och skrev den här på alla sätt och vis magiska texten.

Johan Lind är copywriter, och så gillar han att fotografera. På twitter heter han jhnlnd.

Illustration: Jon Munter, blogg