Zen och David Byrne

Sara Andreasson om att testa lite av varje i terapidjungeln och att till slut finna lugnet i Talking Heads. 

”The world was moving and she was right there with it (and she was)
The world was moving she was floating above it (and she was) and she was
She was glad about it… no doubt about it
She isn’t sure where she’s gone
No time to think about what to tell them
No time to think about what she’s done”

Jag har ofta en liten radio igång som löper i något väl uppkört hjulspår i mitt huvud. Har märkt att låttexterna på nåt skumt sätt undermedvetet relaterar till något jag grunnar på för tillfället. Och så händer det sig som så att jag pejlar in Talking Heads ”And She Was” när jag står och diskar en dag nu i sommar. ”Den här låten handlar ju om att meditera!” inser jag plötsligt, stannar upp med diskborsten. Allt i texten talar ju för det, varför har jag inte tänkt på det förut? Jag avfärdar ganska snabbt tanken på att det snarare skulle handla om ännu en tripp på något-låt, är alldeles för het på David Byrne för att acceptera att det skulle vara så enkelt. Och jag väljer att njuta av låten ur mitt nya perspektiv, konstaterar att det inte är en slump att jag nynnar detta just nu.

Jag har nämligen börjat söka mig i riktning mot zen-buddhistiska tankar på senaste tiden, med myrsteg och en stor dos skepsis. Samtidigt inväntar jag bistert klimatkollapsen genom att om och om igen läsa The Dark Mountain Projects manifest om vår nödvändiga mentala omställning inför undergången. Försöker på nåt sätt se det som en logisk samverkan. Det finns nämligen motsägelsefullt nog en stor tröst i att bara släppa alla illusioner och låta rädslorna skölja över en.

Verktygen har verkligen inte kommit enkelt, men jag ser såhär över axeln, från där jag är nu, en väg med vissa hållpunkter. En av dem var när jag tog del av den så kallade rehabiliteringsgarantin, som går ut på att en har möjlighet till tio gånger i KBT (kognitiv beteendeterapi) via allmänpsykiatrin. Jag genomgick detta, och läste även nån mindfulness-inspirerad självhjälpsbok. Innan jag insåg att det hela bara gav mig mer prestationsångest gled jag in i ännu en av mina depressionsperioder. Mitt intryck av det hela var att jag betraktades som en programmerbar maskin, bara jag lärde mig bemästra mina tankar. I käckt löpandebandsmanér fick jag fylla i ett formulär där jag skulle ”skatta” hur deprimerad jag var på en sifferskala och ta del av var jag befann mig i diverse grafer över ”ångest”, ”stress”, ”handlingsutrymme”. Det blev nästan komiskt när min välmenande terapeut efter de där tio gångerna konstaterade att ”nu är du inte deprimerad längre”, utan någon data att jämföra med, då jag inte fått fylla i formuläret även vid det första besöket.

Det hela var allmänt ångestfyllt och jag sjöd av förakt inför att KBT:n, så som den utfördes, så väl passar in i alliansens arbetslinje. Mår du dåligt? Stressad? Utbränd? Tio gånger KBT och du är tillbaka i maskineriet där du hör hemma!

Vad var det som saknades? Jag tror, håll i er: den spirituella biten av att vara människa. Tron på själen. I samhällets quick fix-paket är den som utraderad. Mitt liv delades in i ”tårtbitar” varav vissa kanske inte skulle ”ägnas så mycket uppmärksamhet”. My ass. Nej, det sa istället skönt klick i huvudet när jag lyssnade på en ljudbok av Oprah Winfreys favvis-guru Eckhart Tolle. Han förklarar att när en accepterat att tankarna som kommer och går i huvudet inte är ”jaget”, mitt verkliga ”jag”, kan en lätt drabbas av ångest. Vem fan är då ”jag”? ”The one who sees that” säger Tolle på ljudbandet med eftertryck, kryddat med sin ibland smått komiska tyska brytning.

Så enkelt och ändå så svårt att nå. Insikten om att ”jag” finns någonstans där bakom och lugnt kan observera alla tankar som maler; jag har ett högre medvetande, en själ. Jag tror, i alla fall just nu, på det här, eftersom vetskapen som landat djupt i mig, fått mig att känna annorlunda än bara för ett par år sen, innan den oundvikliga utbrändheten. Med hjälp av så kallad zen coaching, som jag läst om i en bok av Inger Edelfeldt, snuddar jag vid nån form av lugn ibland. Och vid just det där magiska som sker i Talking Heads-låten. Vet inte vart det leder men det får mig att känna och må som aldrig förut. Och jag gillar det.

Zen coaching har uppfunnits av norrmannen Kåre Langfeldt som plockat och blandat friskt bland olika buddhistiska riktningar och andra terapiformer. När jag kikar på hemsidan ser jag en stilig karl, en solbränd och leende ”coach” som vill dela med sig av sina klokskaper. Kurserna kostar skjortan. Jag hisnar och kräks en smula på att även detta nu kapitaliseras, blir en del i lyckokommersen. Men sen lugnar jag mig lite och tänker på David Byrnes guppande huvud. ”All I want is to breathe. Won’t you breathe with me?” Jag accepterar det, är villig att plocka russinen ur alla terapeutiska kakor som finns. Det är väl inte mer än logiskt? En flytande, letande tro som jag samlat ihop till mig själv, i en värld i fritt fall.

Sara Andreasson bor i Malmö, är konstnär, feministisk aktivist och sjukskriven fd bildlärare.

Illustration: Helena Blom

En Kommentar

  1. Jag känner igen det där med låttexterna. Helt plötsligt fattar man. Eller kanske man kan säga, får användning av orden. Det är fint.